Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
sig i ett af kyrkogårdens bortre hörn alldeles i skogsbrynet.
Om själfva kyrkan skall jag tala längre fram.
Vår färd gick nu vidare ett kort stycke i nordlig riktning
med en ekplantering på vänster hand och odlad bygd till
höger; därpå mera västligt genom en ny, ännu präktigare
ekplantering med vackra »skogsgator» på ömse sidor. När vi
några ögonblick därefter svängde af mot norr, utpekades för
mig till höger om vägen borta i skogsbrynet tvenne gamla ekar,
som ha sin egen historia. De planterades en gång af en fattig
kvinna, som sedan troget och kärleksfullt vårdade dem i 40 år,
tills hon själf var en gammal gumma och de forna ekplantorna
växt upp till stora väldiga träd som bredde sina yfviga grenar
öfver hennes lilla stuga och åkerlapp, »så att», som Topelius
säger, i en af sina sagor, »väl tjugo gummor kunde sitta och
dricka kaffe i skuggan». Men nu kommer det märkligaste:
just dessa tvänne ekar, som då genom sin skönhet och frodighet
visade, hur väl detta trädslag trifdes här, var det som gåfvo
första uppslaget till alla de vackra ekplanteringar, som nu äro
öns stolthet. Heder åt gumman! Hennes anspråkslösa trohet
fick sin belöning. Här påminnes man i sanning om Topelii
vackra ord i den nyss nämnda sagan (»Svalan från Egypti
land»): »Märken I, att den som håller af blommor och träd,
hans kärlek löna blommor och träd väl tusenfaldt åter?»
Snart därefter, under det vi åkte vidare norrut med en hög
vacker barrskog på vänster hand och ängar och fält till höger,
mötte oss en underlig syn. På en stor inhägnad äng alldeles
invid vägen stodo på regelbundna afstånd från hvarandra en
mängd träholkar på marken, ungefär en aln höga, alla af absolut
samma utseende och till formen närmast liknande små skjul,
lagom stora att användas till hundkojor åt mycket små mopsar.
»Hvad i all världen är detta?» utropade jag förvånad.
»Det är barnhem», svarade prostinnan skrattande, och då
detta roliga svar ej gjorde mig klokare, tillade hon
förtydligande med ett nytt leende: »det är små fasanbarnhem».
Så mycket förstod jag nu, att det var fråga om de
Dick-sonska fasanerna, och, då jag nyfiken bad om närmare
förklaring, fick jag veta följande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
