Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
dår. »Nu ha vi nog ett vackert gudshus i Fatmomakk, men
för några år sedan skulle ingen af herrskapet ha kunnat säga,
hvar kyrkan stod, och i Jougdnäset är det än värre, ty där är
kyrkan den allra gråaste och skröpligaste stugan. Och för ej
många år sedan ringdes folket till gudstjänst där på det sätt,
att en karl klef upp på taket, dinglade fram och åter med ena
benet, vinkade med händerna åt alla väderstreck och skrek
»Kjammen hit, Kjammen hit!» Nej, gudskelof för att vi nu
kunna vörda Gud på ett värdigare sätt häruppe i Lappland.»
Vägen gick raskt under samspråk och sång. Och hela
tiden hade vi öfver de öfre Kultsjöfjällen en vy, som i glans
söker sin like. Efter en kort middagsrast i Stornäs, alldeles
under Marsfjällen fortsattes rodden till Satsnäs, där vi gingo
i land, enär sjön tycktes vilja bli orolig och vår båt var hårdt
lastad. Vi hade ej nu en af de väldiga, 20 personer rymmande
Frostviksbåtarne, och den lätt upprörda Kultsjöns arglistiga
böljor undvika gerna att lyfta en farkost, men försumma intet
tillfälle att kasta sig öfver honom. Då stormen emellertid ej
tilltog, lade vi ut igen och landade snart vid sjöns sydöstra
ände, därifrån vi nu hade en dryg mil gångväg öfver Njakavare
till Bångnäs gård i Gitsfjällm. Denna väg kan en med
trakten obekant ej färdas utan lots, men som Olle två gånger förr
vandrat här, litade vi på honom. Hälst hade vi dock gjort
färden utför Angermanälfven, som vi här återsågo, men då båtar
ej funnos mellan forsarne och roddare ej kunde .erhållas, måste
vi afstå därifrån.
Och så skildes vi åter från en hjärtlig, sympatisk människa,
som vi lärt oss hålla af. Bäckman gick ned till sin båt för att
i hårdt motväder ro tillbaka till sitt fagra Klimpen–––––-»Guld-
klimpen», som hädanefter skall blänka så vackert bland våra
reseminnen —, och vi axlade våra ränslar och gingo upp
genom den tysta, allvarliga skogen.
Nu lämnade vi fjällen. Denna tanke kom hjärtat att svälla
och tungan att tystna. På den lilla Gillisen, Njakavaras högsta
topp, gingo vi upp för att ta farväl af dem. Där lågo de alla i
dämpadt kvällsljus, dessa fjäll, som för oss blifvit såsom lefvande
väsen, vid hvilkas barm vi hvilat, som ängslat och tjusat oss
Svenska Turistföreningens Årsskrift, 1895. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
