Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så att den kunde användas. Ett par klabbar eller dylikt till
hufvudgärd vore också önskvärda.
Så långt var det »lättsamt» d. v. s. lätt att gå, likaså öfver
den nya bron öfver fallet och ett kort stycke på andra sidan,
men sedan är det slut på stigen, och nu vidtaga myrar och
bergväggar i behaglig omväxling — 1 1/2 mil efter gammal
uppgift, 2 mil enligt förarens mening, till själfva Munsfjället.
När vi gått långt om länge, som det heter i sagan, så
kommo vi till ett stort slott, nej, förlåt mig, till en liten fäbod
skulle jag säga. Här fanns hö, som man kunde vräka sig i,
fällar och skinn och hvarjehanda andra saker, som kunna vara
bra att ha vid ett tillfälligt logerande. — Nu kokades i en
handvändning kaffe och efter intagandet af några koppar af den
varan, kände man sig som en annan människa och färdig att
trotsa ett nytt dussintal af motiga myrar. Dessa ligga nämligen
icke något så när horisontelt, som de hyggliga mossarna nedåt
landet, utan de slutta mer eller mindre starkt, men äro alltid
lika våta och kanske till och med våtare uppåt än nedåt.
Och uppåt bar det nästan hela vägen. Här och där kilade
en fjäll-lemmel in i sitt hål, men aldrig så mycket som ett knyst
sa’ han, fast vi sökte reta honom för att få höra hans »skällande».
Det var emellertid söndag i dag, och kanske ville han icke
störa helgdagsfriden.
Dessa små djur lära lämnas i fred af många rofdjur på grund af
någon stark bismak i sitt kött. Hundar pläga bita ihjäl dem, men lämna
dem sedan orörda. En hund, som följde mig på några fjällvandringar i
Norge och som förmodligen icke var någon kostföraktare, åt upp
hufvu-det på de första lemlarna, han fick fatt i, luktade ett tag på den öfriga
kroppen och öfvergaf den sedan. Snart nog blef han dock nöjd på den
maten, men fortsatte att samvetsgrannt döda hvarje lemmel, som kom i
hans väg. Egendomligt nog lär emellertid renen, om den en gång fått
smaken på lemmel-kött, sedermera med begärlighet söka sig denna för
ett växtätande djur mera ovanliga föda. Man tror, att detta beror därpå,
att lemmelns kött har salt smak, och renen liksom den vanliga boskapen,
som går på bete om sommaren, har stort begär efter salt.
Snart började det se trefligare ut. Den första verkliga
representanten för fjällfloran kom oss till mötes långt innan vi
hunno fram och böjde sitt gula hufvud till hälsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
