Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
dylikt minnesmärke öfver en svensk konung, som bekrigade
Norge, synes mig vara ett mäktigt tecken på styrkan och arten
af de band, som knutit samman de båda under forna tider så
ofta söndrade folken på den gemensamma halfön. Heder åt
svenska män, som höjt detta tecken, men heder också åt
norska män, som låtit det här resas! Monumentet står dock icke
på den plats, där hjältekonungen träffades af den dödande
kulan. Den platsen ligger längre in på platån till vänster intill
det gula planket, som på ett ställe fått vika något undan,
lämnande fri en liten halfcirkelformig plan, på hvilken hvilar en
ganska stor, kulformig sten med ett inhugget svart kors. Här
var det alltså kung Karol föll. Denna mark drack hans blod.
Och här på Norges mark skall jag klaga den ädles död, här,
hvarifrån jag kan skönja Colbjömsensmonumentet resa sig
triumferande mot skyn. Klart som i ljungeldens sken står den
dystra taflan från den där ödesdigra novembernatten för mig.
Där ligger kungen lutad mot bröstvärnet; bakom honom ett
land, rikt endast på kärlek till kungen, söndersargadt,
förblödande; framför honom detta Norge, där han vill söka åt
Sveaväldet ersättning för de kostbara stenar, som fallit ur dess
krona. Och så kommer det dödande lodet–––––hans huf-
vud segnar ned i kappans veck och anden, buren af barnafrom
tro, viljans renhet och en omutlig kärlek till det rätta, svingar
sig frigjord mot himlen, dit folkets förböner föregått den. En
ädel död! Ja väl! Men hvarför bröts hjältens bana här, just här
vid Norges port? Månne icke därför, att de båda folken skulle,
då tiden var inne, förenas ej genom svärd, men fritt, och så,
endrägtigt slutna samman, gå genom tidernas skiften hand i
hand. Så är det! Minnesmärket där nere och det häruppe
bilda försoningens tecken. Och så kunna vi, svenske män,
räcka Eder, norrmän, brodershanden öfver Karl den tolftes
dödsplats. Känslorna storma så fram. Nära två sekel efter
»skottet» genljuda Fredrikstens murar däraf och än dallrar ekot
i svenska hjärtans grund. Rörd böjer jag mig ödmjukt ned
inför stenens kors. — Rundt om stenen är en sandgång,
närmast planket en rabatt med slingrande rosenbönor, som stödjas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
