Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
miga lindar, och nu, då vi resa dit, liksom omviradt af
rikblommiga syrener. I form och färg är det en tafla af äkta
Mälarfägring.
Det är vid den gamla staden Strängnäs, som vi stannat.
* *
*
Vi stiga i land. Den idylliska taflan upplöser sig i
enskildheter, som dock ej alla äro lika tilltalande. Hamnen, gatan,
som leder upp därifrån, torget, hotellet, en del små hvita
byggnader, ha ett trivialt tycke. Ingen skön natur, inga gamla
minnen synas ha ruskat upp det ästetiska och historiska sinnet hos
dem, som byggt och ordnat denna del af Strängnäs. Samma
ledsamma anordningar återfinna vi här som i nästan alla våra
småstäder. Det är den del af staden, som förstördes af en eldsvåda
1871, och som nu uppstått ur askan på detta hvitmenade,
konstlösa sätt. Det lilla rådhuset är superlativt trivialt. I detsamma
förvaras en stentafla från det gamla rådhuset. Huru gärna hade
vi ej haft kvar hela byggnaden! Det vattnas en
fornminnes-vän i munnen, när han tänker på alla de härligheter, som
funnits i denna gamla stad, men förstörts af tiden, elden och
människorna. Här i landet, där man ej begriper, att en gammal
byggnad kan repareras, utan helt lättvindigt dömer den till
rif-ning, äro människorna värre än både elden och tiden. Och
när man går där och traskar på Strängnäs gator, kommer den
hos oss tyvärr så vanliga vandalismen oupphörligen i ens
tankar. Huru gärna skulle jag ej velat visa er »Kråkslottet»,
där Gustaf Wasa bott en gång i tiden. Det stod där ända
till 1871, efter hvad det säges, en ytterst intressant gammal
byggnad. Huset hade länge fått stå kvar, om också ej i tid
underhållet såsom sig borde, ty det var därvid fäst en spådom,
att när det refs skulle staden brinna. Men vår skeptiska tid
tror ej på dylikt nonsens, de stora ekbjälkarna voro alltför
frestande, »Kråkslottet» refs — och staden brann.
Vi ha lagar, som skydda både runstenar och förhistoriska
grafvar, men nog kunde man önska, att det funnes för gamla
byggnader något skydd mot arkitekters vandalism och
penninge-mäns spekulationer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 21:52:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stf/1896/0205.html
