Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
i närheten af Puokkik. Den natt vi sedan, blott insvepta i
våra filtar, tillbragte här på en fuktig bergsluttning vid
trädgränsen, kunde vi för köld blott sofva ett par timmar, hvarför
den uppgående solen hälsades med glädje och vandringen utmed
älfven fortsattes. En half mil norr om Puokkik öfvervadades
Tarrajokk med lätthet på ett bredare ställe i älfven, och sedan
sneddar man på behaglig terräng öfver berget Karranes’
sluttning ned till Rigåiveluoppal, där vid tillfället för vårt besök en
hjord getter betade omkring en lappkåta. Vi passade på och
läto lappkvinnan i kåtan skaffa oss glödkakor och getmjölk
samt förvånades öfver den renlighet hon ådagalade både vid
hakningen och mjölkningen. Ehuru hon tyvärr ej kunde, såsom
vi hoppats, lämna oss säkra underrättelser, om lappar nu
uppe-hölle sig vid Virijaure, fortsatte vi på vinst och förlust, så att
den lilla sjön Festajaure, 900 m ö. h., efter ganska skarp
stigning nåddes framåt kvällen. Denna dagsmarsch var knappt 2
mil, men vi ville naturligtvis för natten begagna oss af det
tak öfver hufvudet, som grufhyddan vid Junkatjokko erbjuder.
Denna lilla jordkoja, nästan dold af klippan på den nordvästra
sidan, är uppförd i och för arbete vid den s. k. Nilagrufvan,
en på silfverhaltig blyglans och kopparkis rik kvartsgång i
bergväggen, ett par hundra meter från hyddan. Förutom
Var-vekhyddan och den nedan omtalade kojan vid Staloluokta,
Virijaure, torde detta vara den enda fasta människoboning på
kartbladet »Sulitälma» (Norrbottens läns kartverk).
Emellertid hade vi ej förr lagt oss på trälafvarne (i de
varma sofsäckame i hyddan vågade vi af vissa skäl ej krypa
in) än det började blåsa upp till oväder, och snart rådde
nordvästlig storm med regn och snö på fjällen. Detta förskräckliga
väder höll oss nu under 2l/% dygn fångna i den trånga kojan
och dock, huru glada voro vi ej att här ha ett skydd mot den
af intet träd häjdade, orkanlikt framrusande stormen! Och
hvilken glad öfverraskning sedan, då andra kvällen ingen
mindre än grufvans ägare, lappen Nit,a Ribbja, bultar på, efter att
i ovädret med sin gula lapphund ha gått från Varvekhyddan
öfver Silpatjokko. Med den snälle och präktige lappen, som
talade svenska obehindradt, blefvo vi snart goda vänner. Som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
