Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
J. STADLING.
Nej, det har nog icke alltid varit så »fett» för Nils och
hans familj, anmärkte min kamrat, sedan vi lämnat torpet. Då
en af hans söner här om året bröt af sitt ena ben, förklarade
doktorn, att benet nog skulle ha hållit, om gossens benbyggnad
ej blifvit så försvagad i följd af klen föda. — Så träffa vi flera
bekanta bönder, som nog vilja följa oss, »om det ej blir någon
annan råd».
Det var redan mörkt, då vi kommo från den gamla
gräsbevuxna kyrkogården, där vi bland grönskande kullar, under
hvilka några af våra närmaste anförvanter och många af våra
käraste ungdomsvänner slumra i evig ro, hade glömt
skjutsbestyren och öfriga anordningar för resan . . .
Under det vi gå och samtala om flydda tider, komma vi
till vår gamle hedersvän Elias, en f. d. hemmansägare i
grannskapet. »God afton!» »Go’ afton, go’ afton! — Nej si så’nt
storfrämmande!» — »Ja, vi äro på väg till fjälls, och vi ville
ha skjuts till i morgon.» »Ja, vore ja’ ej för gammal, skulle
ja’ nog följa eder själf, men nu ska ni stanna hos mej öfver
natten, och i morgon ska’ de’ vara fjällskjuts i ordning.» Med
tacksamhet antaga vi anbudet både om logis och skjuts. Yi
ha mycket både gammalt och nytt att språka om, och först
fram på morgonen bjuda vi hvarandra godnatt.
Fram mot middagen följande dag bryta vi upp och styra
kosan mot fjällen, hvilkas majestätiska gestalter resa sig öfver
skogsranden i väster och locka oss med samma underliga makt,
som de gjorde i vår barndom. Efter en mils färd komma vi
till den sista byn inom bygden, där kärrvägen slutar, och våra
saker lastas på hästryggen för att »klöfjas» den återstående
delen af vägen.
»Här färdas vi i hembygdens för detta skogar», anmärkte
min kamrat, under det vi klefvo på stenar och trädrötter i
sick-sack framåt efter den vattendränkta klöfjevägen genom
småskog och öfver f. d. tallmoar, där endast stubbar och
half-ruttna grofva trädtoppar erinra om de ståtliga skogar, där i vår
barndomstid älgen och björnen hade sitt hemvist. »Hembygdens
dalar» och fjäll, hvilka icke kunnat »afverkas» och »förädlas»,
stå ännu kvar, och, ehuru digra regnmoln bortskymma Hunds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
