Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
AXEL HAMBERG.
räner befunno vi oss omkring kl. half fem vid glacierens nedre
ända, omkring 1500 m. o. h. Yi fortsatte vandringen upp på
glacieren, som i början var snöfri, endast svagt lutande samt
synnerligen lätt att öfverskrida. Längre in var den betäckt af
djup snö och höjde sig brant upp mot kammen, i det
stigningen från 8°—10° successivt ökades till 45°—50°, såsom
mätningar med kompassens klinometer visade. Nila trodde
det skulle vara omöjligt att komma upp på denna branta
snö-vägg, på hvilken vi sågo talrika fåror efter stenar, som åkt
ned. Tack vare den jämförelsevis mjuka snön gick det
emellertid. Vi bundo oss tillsammans med jökeltåget, Nila och
Olsson fingo låna hvar sitt stigjärn, och jag såsom den
erfarnaste bergvandraren gick först, tagande vägen mellan
stenfå-rorna på ett ställe, där tydligtvis inga stenar åkt ned sedan
sista snöfallet. Det var tämligen ansträngande att gå och
stampa spår åt de efterkommande i denna branta snö, hvarför
jag oupphörligt måste stanna och flåsa ut. Yi knogade
emellertid på, och omkring kl. 7 hade vi nått snöns öfverkant.
Nila gick först upp på kammen för att se, huru det kunde
vara på andra sidan, men då han såg, att bergväggen där
stupade tvärbrant ned, drog han sig hastigt tillbaka igen
utropande: »Jesses, så här ser ut!» Efter att hafva mönstrat
terrängen, förklarade han därefter med öf ver tygelse, att nu kunde vi
ej komma längre: »Här uppe kan ingen människa gå; om stenarne
börja ramla, så far han för evigt ned i afgrunden; det skall vara en
sådan där som katten (hermelinen) där nere, som skall kunna gå här.»
I själfva verket såg det också ganska bekymmersamt ut
här uppe. Snöfältet hade ledt oss upp i en svag inskärning i
den af frosten alldeles söndersprängda kammen, igenom hvilken
man på sina ställen till och med kunde se dagern. Att komma
ur denna inskärning genom att gå på sidorna af kammen var
icke att tänka på, och att komma upp genom att gå på själfva
eggen, föreföll ej att vara mycket lättare, då eggen höjde sig
tvärbrant och utgjordes af löst på hvarandra liggande stenar,
färdiga att ramla ned vid första oförsiktiga beröring. Som till
dessa vidrigheter sällade sig det obehaget, att det började
regna, hvarigenom stenarne blefvo hala, samt att litet emellanåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
