Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
O. MARX.
Bitvis påminte de nästan om Kullaberg i Skåne och dess
tvärbranta men ändock med vegetation försedda sjösida.
Rodden gick jämnt och lugnt, afbruten endast af våra
ibland återkommande försök att befria oss från fotvatten. Då
solen sjunkit litet djupare, funno vi det jämväl för lifsvärmens
bibehållande icke alldeles olämpligt att framtaga fältflaskan,
ehuru »farbror direktörn» med en jovialisk kraftfras om »sjutton
blanka vargar» uppmanade oss att spara på det goda, till dess
vi sammanträffat med våra damer och hört, huruvida icke de
framför oss behöfde något att värma sig med. Direktörns
varning hade det goda med sig, att något af det lilla sparades —
och att det föll i god jord, skall snart visa sig. Vi voro efter
2 å 3 timmars rodd vid Sundet, där ett nytt hotell prunkade
på en höjd. Dit styrdes kosan; det befanns vara med rätt
mycken kostnad, men med alldeles för mycket lokalpatriotiska
vanor inredt och ordnadt. Oss kvittar det emellertid, huru
man kunde bo där; vi fingo oss en kopp drickbart kaffe med
dito dopp och voro sedan färdiga att tåga af till Anjehem, där
vi skulle hafva ångbåt oss tillmötes att föra oss öfver Anjan.
Långt hade vi emellertid icke gått på de 3—4 kilometer, som
vi hade till Anjehem, förrän vi mötte folk, som underrättade
oss om att ångbåten ej stode till buds, enär maskinisten hade
rest bort. Men rodden kunde vi få — och det var just de
mötande, som kände sig förpliktade att på det sättet fortskaffa
oss, ehuru de fordrade en rätt betydlig godtgörelse för sin
människokärlek. Under ackorderande härom framkommo vi, efter
att ha passerat några ganska vackra forsar, till Anjehem, hvars
allra största märkvärdighet syntes mig vara den, att där icke fanns
ett spår af hem eller bostad. Ett förfallet lider var det enda, som
representerade människoboningar. Där gjorde vi äfven
bekantskap med den utmärkta, nu öfvergifna ångbåt, som vi tänkt
oss såsom fortskaffningsmedel, och den kanske mer än lofligt
otäta båt, åt hvilken vi nu skulle öfverlämna våra dyrbara
personer. Vår vän direktören höll visserligen ett tal i den
kortare men kraftigare stilen om prejeri och fotvatten och
sekun-derades därvid af sin svåger doktorn, under det att den ene
dansken (den andre danske brodern var bland fotvandrarne) och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
