Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNEN ERÅN EN KANOTFÄRD I LAPPLAND SOMMAREN 1892. 317
förskräckligt olustigt väder. Trots allt måste vi emellertid
fortsätta vår färd. Hu, hvad det var ruskigt! Och omkring 1
sv. mil var det till Björkholmen, som var närmaste bebyggda
ställe i trakten.
Först fingo vi Parkijauregubbarne till hjälp med att bära
kanoterna den halfannan kilometer långa morkan förbi några
forsar upp till Parkijauresjön. Men längre orkade vi ej. De
återstående 3 fjärdingsvägen till nästa morka, Björkholmsmorkan,
läto vi Parkijauregubbarne ro oss. Kanoterna togo vi på släp,
och själfva kröpo vi tillsammans i aktern på roddbåten och
gjorde det så bekvämt åt oss som möjligt. Vi bredde våra
filtar öfver oss och insomnade. Och fast regnet fritt och
obe-hindradt slog oss i ansiktet, sofvo vi godt under hela färden,
till dess båten tornade i land vid Björkholmsmorkan.
Vi gnuggade sömnen ur ögonen, veko ihop våra blöta
filtar och gjorde oss i ordning att fortsätta färden.
Vi togo åter kanoterna på axlarne, och med
Parkijaure-gubbarnes hjälp buro vi dem den ungefär 1 kilometer långa
Björkholmsmorkan. Detta var väl den minst angenäma, eller
rättare sagdt, den oangenämaste delen af hela resan. Klockan
var omkring 4 på morgonen. Kyligt var det och förskräckligt
ruskigt. Och trötta och sömniga eller rättare halfsofvande
voro vi. Och morkan var den eländigaste gångstig vi
någonsin trampat. Först gick det backe upp och sedan backe ned,
genom buskar och snår, öfver vindfällen och stenar. Och af
regnet hade vägen blifvit uppblött och hal, så att man ständigt
halkade och var nära att falla omkull. Bäst det var trampade
man ned i en pöl ända till fotknölarne. Och man hann knappt
upp med den ena foten, förrän man trampade ned med den
andra. Och öfverallt fastnade vi med våra näbbade lappskor
i kvistar och grenar.
Men trägen vinner, och efter mångfaldiga mödor och
besvärligheter kommo vi ändtligen fram till sjön Skalka, där vi
satte kanoterna i vattnet och rodde den halfannan fjärdingsväg
långa sträckan till Björkholmen.
Vårt första och äfven enda lilla missöde under färden var
därmed öfverståndet. Och nöjda voro vi därmed. Förargligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
