Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ SYDVÄSTKANTEN.
389
amiralen, tecknaren, konstfilosofen m. m. grefve Kari. August
EhrensvÄrd, som äfven var landthushållare, ehuru såsom sådan
visserligen mindre framstående. Svårt för öfrigt att uppgifva,
hvari denne mångsidige man fullt lyckades. Säger man, att han
var ett snille, kommer man lättast ifrån saken. En smula
öfver-skattad af samtid och eftervärld har han väl under alla
omständigheter blifvit.
Vi framkommo till Östra Karup, när aftonklockan ringde
i kyrkan bredvid.
Påföljande morgon drogo vi vidare.
Men jag vill inte underlåta att nämna, att gästgifvaregården
var dyr. Och det är i allmänhet dyrt att på sätt, som jag
be-skrifvit, draga omkring på landsbygden. För äldre herrar med
pension gör det mindre, men för många andra är denna
omständighet förarglig. Dylika utflykter skulle ju eljes
förträffligt passa för skolpojkar, studenter och ungmör, men de flesta
torde tyvärr ej hafva råd därtill. För öfrigt vet jag inte, om
fotvandring alls lockar ungdomen nu för tiden, då användandet
af cykeln i så oerhörd grad tilltagit. Jag vill visst inte
förneka dennas företräde i afseende på hastighet; jag undrar blott,
hur det går med iakttagelse- och tankeförmågan hos dessa
hjul-farare af båda könen. Den består nog hufvudsakligast i att
akta sig för påstötningar och dåliga vägar. Går man till fots
däremot, tänker man på allting. Då ror man, tar af på
skogsvägar, gör kort sagdt alla möjliga snedsprång, som förljufva
vandringen men som för en cyklist äro alldeles omöjliga.
Vi fortsätta således på våra ben från Östra Karup väster
ut till Båstad, följande hela tiden foten af åsen. Denna ter
sig alls inte som något berg utan som en långsträckt kulle,
delvis odlad, delvis bevuxen med hassel, bok och ask. Ej
heller är den genombruten af raviner, där sanden lyser fram,
utan allt är grönt och fagert. Men, vid själfva landsvägen,
hvad är det väl, jag ser! Spikklubban, Datura stramonium,
en giftig ört, som jag aldrig förr skådat men i min barndom
läst om i det gamla, vackra planschverket, Svensk Botanik af
Palmstruch. Så här omnämnes den i detta arbete:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
