Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Näktens stränder. Af J. Nordlander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jonas är, såsom nämndt, specialist på sägnerna om Näkten.
Här ett och annat ur hans sagoförråd.
Sjön är lång och smal samt jämnlöpande med sydligaste
delen af Storsjön liksom ock med Locknesjön. Han är mycket
omtalad för sin fägring, och till denna bidraga icke minst de
talrika små holmarne, som höja sig helt obetydligt öfver
vattenytan och likna segelbåtar, som ligga stilla under stiltje.
Holmarnas antal minnes man lätt: de äro lika många som dagarne
i året. Och alla hafva de namn; huru dessa tillkommit,
berättade Jonas.
En man hade begått något svårare brott och därför blifvit
dömd till döden. Han bad emellertid om nåd och fick löfte
om att blifva skonad till lifvet, om han kunde utföra ett svårt
värf. Han skulle tillbringa ett år på sjöns holmar och öar på
så sätt, att han skulle uppehålla sig ett dygn på hvar och en,
som var så pass stor, att där åtminstone fanns en buske.
Blotta stenar behöfde han således ej uppsöka. Något annat
sällskap skulle han ej få hafva med sig än sin hund. För
födan skulle han själf sörja, och för hennes tillagande förde
han med sig en kittel.* Han började att tjäna af straffet, och
det gick ej så illa. Han metade fisk samt kokade och åt; äfven
hunden kunde han lifnära, i det att han gaf honom fiskbenen.
Men efter någon tid gjorde mannen en märkelig upptäckt: han
själf hade magrat, under det att hunden däremot hade blifvit
fet. Han funderade länge och väl därpå, men kunde icke
begripa, huru det kom sig. Till slut började han ana, att det
berodde på matordningen, och på försök ändrade han denna.
Hunden gaf han därefter fiskens kött och nöjde sig själf med
benen. Det var visserligen en mager kost, men han mådde
väl däraf och magrade ej längre, utan kände sig snarare
starkare.
Efter detta gick allt lyckligt och väl. Nog var hans lif
fullt af mödor och besvär, men hvad gör människan icke för
att rädda lifhanken! När året var slut, befann sig mannen på
* En variant berättar, att domen hade lydt så, att han fått välja
mellan att mista lifvet eller verkställa namngifningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
