Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vandringsminnen från Jämtland och Härjedalen sommaren 1897. Af Thore Thelander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liga fjällplatån, som sedan utbredde sig så långt ögat nådde,
milsvid och majestätisk. Hvilken tjusning att vandra öfver
sådana vidder, så vidt skilda från allt som man är van vid.
Alltid nytt, aldrig tröttande, och öfver alltsammans det
storslagna lugnet, som bildar en sådan välgörande motsats till det
jäktande, som hotar att utplåna all lifsglädje från vår jord.
Djurlifvet funno vi representeradt af fjällpiplärkan,
dal-och fjällripan samt fjällpiparen, som af förarne kallades
åkerhöna och tämligen talrikt förekom, förföljande oss långa sträckor,
fastän på vederbörligt afstånd, och ideligen hvisslande sitt
ängsliga läte.
Så drogo vi fram öfver Storulf fjället, och efter ännu en
kort rast vid Lillulfån och en därpå följande långsträckt
stigning fingo vi Sylhyddan i sikte, där hon på andra sidan
Enaälfven ligger på en liten höjd rödmålad och inbjudande.
Härligt är det att vandra och icke mindre härligt att,
efter en lyckligt fullbordad dagsmarsch, från den sista höjden
på vägen se dagens mål locka med hvila och vederkvickelse!
Sylhyddan är utan jämförelse Sveriges förnämsta
turisthydda och är allt pris värd, äfven om den hvad komfort och
proviantering beträffar ej kan uthärda jämförelse med en del
af Jotunheimens och åtskilliga andra norska turisthärbergen.
Det enda af hela anläggningen, som vi funno väl primitivt,
var spången öfver Enaälfven, som knappast kan passeras af
någon med anlag för svindel, isynnerhet då älfven är
vattenrik. Den utgöres nämligen af en enda ej alltför bred planka,
utan någon som hälst »ledtråd», naturligtvis lagd på ett smalt
ställe, men där är också forsen strid. Olaus Eriksson föredrog
att rida öfver på klöfjehästen längre ned i lugnare vatten, och
de flesta af oss gingo öfver med en viss försiktighet. När
damer skola passera, brukar man till ledning spänna ett tåg
vid sidan om spången emellan ett par lefvande stöd, och på
så sätt sågo vi öfvergången göras både lätt och säkert.*
* Högvattnet har visat sig varå en mycket svår fiende till denna
spång; den är dock alldeles ofarlig äfven för den minst vane fjällvandrare.
Få sommaren öfvervadas älfven för öfrigt med allra största lätthet.
Svenska Turistföreningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
