Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vandringsminnen från Jämtland och Härjedalen sommaren 1897. Af Thore Thelander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VANDRINGSMINNEN FRAN JÄMTLAND OCH HÄRJEDALEN. 269
Våra nattvandrare hade äfven ämnat sig upp på fjället
samtidigt med oss, men då frun, som sedan befanns vara en
hurtig och glad finska, ej blef synlig tills vi voro resfärdiga
och vi gingo med egen förare, så lämnade vi henne och hennes
kavaljer åt Lars Stugudals ledning och begåfvo oss i väg.
Öfver obetydligt kuperad mark bär det sakta uppför, tills
med ens en tämligen stark stigning vidtager. Här kan man
gå, antingen på en väldig snödrifva eller omkring denna på
tämligen knagglig ur, hvaraf större delen af hela fjället är
öfversållad. Vi valde drifvan, fastän den var brant, och knogade
i vårt anletes svett uppför, i det glada medvetandet att det
skulle blifva åka af här utför på återvägen.
Lektorn och jägmästaren, hvilken senare var något fetlagd
och hade anlag för andnöd, blefvo betänkligt efter på denna
tur, och vi började redan undra, om de kunde hålla ut med att
öfvergå i flytande form på detta sätt ända till toppen.
Emellertid fortsatte vi i spridd ordning och kommo så
småningom upp på kammen, som omgifver kitteln, i hvars djup
glacierens snö och ismassor äro packade. Här var redan härlig
utsikt åt svenska sidan och storslaget vildt med djupa klyftor,
hvilkas väggar stupade lodrätt ned i den isfyllda afgrunden, där
man såg de mest fantastiska isformationer tornade upp mot
hvarandra och breda sprickor, där blicken förlorade sig i
djupet utan att skönja någon botten.
Här samlades hela sällskapet och här förklarade
lektorn och jägmästaren sig nöjda, rekvirerade sina smörgåspaket
och satte sig att njuta af den härlighet, som utbredde sig för
blicken.
Vi andra fortsatte, fastän Olaus visst lika gärna stannat
kvar, men eggad af sin vän Arvid, med hvilken han en gång varit
på väg till Storsylen från gamla hyddan, utan att komma upp
på toppen, beslöt äfven han att fortsätta, isynnerhet sedan det
kommit fram, att han aldrig varit uppe och vi alla däröfver
uttalat vår förundran. Han höll sig dock försiktigt så långt
som möjligt från stupen och gick hellre öfver den omöjligaste
ur än närmare kammen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
