Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vandringsminnen från Jämtland och Härjedalen sommaren 1897. Af Thore Thelander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi togo ett ej alltför ömt farväl af Nedalsstugan och började
dagens vandring med att vada öfver Neaälfven, som var tämligen
djup och lämnade en liten del af sitt öfverflöd i våra fjällskor.
Med lätthet funno vi första värden på andra sidan och
letade oss sedan fram från kummel till kummel.
Helagsfjället är ett ståtligt fjäll, det erforo vi nu åter,
när vi fingo se det äfven från denna sida, och det var
storartadt vackert att se de olika stämningar, som uppstodo genom
att en del af landskapet låg mörkt i fjällets skugga, under det
att en annan del var bjärt belyst och fjällets kontur lyste röd,
såsom kantad af en gasramp.
Snart kommo vi ur fjällskuggan ut i solen, och hade vi
tyckt det kyligt förut, blef det nu med ens alldeles för varmt,
så att vi måste sakta marschen. Vid 9-tiden blef det oss för
hett, och då en liten älf erbjöd oss svalka, togo vi oss ett bad
samt åto frukost af matsäcksresterna, i förhoppning att framåt
middagen vara i Mittådalens vallar.
Vägen öfver fjällvidderna var ganska ordentligt prickad,
om det än på sina ställen var rätt långt emellan vardarne, och
den rödfärg, som en gång beståtts dem, var nu nästan
försvunnen. Några voro nedfallna, men restes åter af oss och
stöttades så godt sig göra lät. I stickande solhetta gick vägen
öfver den ena buktande kammen efter den andra, än öfver fast
och jämn mark, där det var lätt att gå som på mattbelagdt
golf, än öfver sankare platser i dälderna, där det hände, att
man måste göra omvägar för att undgå att sjunka för djupt.
Ett par stora sjöar utbredde sina i solskenet glittrande
ytor på höger hand och gaf lif och omväxling åt taflan, och i
djupet af en däld funno vi en liten göl, där vi kunde se stora
laxöringar kila omkring i det klara vattnet och hvars stränder
voro hemvist för en sådan massa beckasiner, att det
bokstafligen vimlade af dem.
Sedan vi till sist tappat bort den prickade vägen,
ned-stego vi på måfå utför fjällsidan, följande en uttorkad
flodbädd, och befunno oss i Mittådalen *, **, ***.
* Upplysningsvis vill jag här meddela, att erfarenheten ej bekräftar
de uppgifter, som vanligen lämnas om den tid, som åtgår för vandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
