Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillfällighet kommo att göra. Tillsammans med dem voro
vi ute på den hafombrusade dödsgård, där han hvilar.
Det stod ungdom och glans kring denna kulle, rikt
smyckad med blommor och smekt af ett par sorgsna,
ömhetsstrålande ögon. Nedanför sjunger hafvet i mäktiga tonfall
den unges drapa, och fjällen, bland hvilka han lät sitt lif,
stå med snöhvita, sorgetyngda hjässor omkring och lyssna.
Rusk och gråkallt väder alltjämt. Ingen Beieren,
ingen Västerålen, ingen Lofoten var här värdt att tänka
på. Utan sedan vi grundligen hvilat upp oss och njutit
af våra norska vänners sympatiska sällskap, gåfvo vi oss
af samma väg vi kommit, om möjligt ännu varmare
mottagna af både människor och sol än första gången.
Egendomligt var att höra, att här inne i landet hade rådt ett
strålande solskensväder, då vi ute vid kusten hela tiden
hade gått och, dragits med regndusk.
Efter en sådan där het solskensdag, tillbragt i
Jäkk-vik, beslöto vi oss att om natten bestiga dess skyddsvakt,
det ståtliga, cirka 3,800 fot höga Peljekajse. Vid 1 o-tiden
stodo vi sålunda färdigrustade med fjällstafvar, kaffepanna
och smörgåsar. I spetsen tågade vår förare, den käcke,
blåögde Granström, till sällskapet slöto sig dessutom
familjen Lundmark och lapp-Kristina, som nödvändigt ville fira
sin namnsdag på fjälltoppen.
Luften var sval och ren. öfver de långsträckta
fjäll-kammarne glödde solen i nedgående, när vi vandrade
genom den täta björkskogen vid fjällets fot. På mindre
sträckor äro här åtskilliga barrträdsodlingar utförda med
god framgång. Snart utgöres grönskan blott af världens
minsta träd (Salix herbacea) och den rätt sällsynta
Carda-mine bellidifolia.
Vi äro nu på fjällvidden. Här och där några
stenringar, lämningar efter forna lappläger, och sakta smyger
en bäck med kristallklart, iskallt vatten fram emellan låga
videbuskar och starrtufvor. Högre och högre bär det. Endast
lafvar, dessa jordens urinvånare, täcka nu marken. Där
snön nyss, ja, måhända just i dag smält, den lilla grön- ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
