Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Domen torde hafva förefallit hård; åtminstone tyékte Garpens
vänner så.
Ett stycke söder om Själstuga nära Gästriklands gräns ligger byn
Tönnebro. Här bodde på den tiden en man, som för sin gnälliga
stämmas skull kallades Tönnebro-Gnällen. Denne var Garpens granne och
såte vän. Därtill var han en mäktig man. När Garpbn dömdes till
kyrkstraff »två söndagar, om icke tre», var Gnällen närvarande, och
af medlidande med sin vän utropade han just vid domens afkunnande
högljudt: Halt, halt/ Det år för mycket länge sen!
Garpen, som i kyrkan åhört sin dom, var ej längre samme käcke
som förut Han satte genast af ur kyrkan och ned åt byn Löten
till. Man vågade dock icke gripa honom och sätta honom i kistan.
Genom medling af prosten i Bollnäs blefvo prästen Ekeberg och
för-samlingsboma snart förlikta.
Berättelsen om denna strid mellan pastor och församling har jag
af PER Persson. Enligt honom skall förre bonden Ol Olsson i
Strå-tjera i Skog, som förut ägt Själstuga, vara en ättling af Garpen. Äfven
kallade han honom med förnamnet Göran. Jfr den ofvan anförda
berättelsen om psalmboksköpet!
Det gamla kapellet och Bergviken.
Kyrkans gamla kalfskinnbref omtala flera gånger det äldsta
kapellet Uppfördt på ett näs i sjön Bergviken, måste det hafva haft ett
utmärkt vackert läge. Ruinerna finnas ännu kvar på Kyrkudden^ ehuru
i mannaminne mycket beskattade af närboende vid byggnadsföretag.
På Stapelåkern där bredvid ses en stenhög, som på goda grunder tros
vara platsen för den forna stapeln. Sjöns höjning har nödvändiggjort
kj^rkans flyttning till en högre belägen plats.
På den tid, då detta kapell byggdes, fanns det, upplyser sägnen,
ej mycket folk i trakten. Bönderna voro nämligen endast tre och hette
Nisse, Pål och Per. Den förste bodde — därom stämde alla öfverens
— i byn Norrbq på östra sidan om sjön. I byn finnes ännu en äga,
som heter Niss-sve (Nilssvedja) och anses hafva bevarat dennes namn
för eftervärlden. Af Pål och Per bodde en i Böhle eller Böhlesbacken
och den andre i Strand eller Bodame, men ovisst hvem. Att Norrbo
och Böhle äro gamla byar, synes däraf, att de hafva hög skatt. — Desse
män voro både mäktiga och myndiga, och i synnerhet var det fallet
med Nils. När han om söndagame red till kyrkan, hade han
silfver-skor under hästen och stigbyglar af samma metall. »De hedrade
kyrkan förr i tiden», sade Lena; »nu vet jag ej, hur det är.» Att ringa
samman till gudstjänst i kapellet var ej tillåtet, förrän Nisse syntes
komma ridandes vid änden af Sandviken. Huru målande skildrar icke
folkhumorn desse mäns myndighet! Den låter nämligen kapellets
klockor vid ringningen säga så här:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
