Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att vara ett öfversvämmadt land där borta vid kanterna, ur
hvilket trädtopparna sticka upp, så att träddungarna te sig
som grönskande, i vattnet sig speglande öar, kyrkorna till
höger och vänster likna fyrtom ute i hafvet, och
väderkvarnarna kunna tagas för jättar, som med uppåtsträckta armar
stå beredda att kasta sig i vattnet. Fenomenet är
jämförligt med det för hvarje ökenresande bekanta s. k.
»Djäf-vulens haf», som för hans af hetta och törst upphettade
sinnen förvandlar sig till gycklande Fata-Morgana-bilder. Det
förklaras helt enkelt af den olika tätheten och brytbarheten
i de undre luftlagren, som orsakas af värmeutstrålningen från
i detta fall kalkhällen. Bäst synes naturligen denna hägring,
när det råder fullkomlig vindstilla, men det är, som förut
framhållits, ett mycket sällsynt fall på alfvaret, ty
merendels blåser en frisk bris. — Till följd af värmen och blåsten
blir det därför ofantligt torrt på alfvaret under sommaren,
så att lafvama knastra som glas under vandrarens fötter.
Allt vatten försvinner med undantag af de större, djupare
vattensamlingarnas. Kommer så ett regn, supa alla
alfvarets mossor och lafvar upp vattnet som en jättestor svamp,
så att marken blir mjuk och behaglig att trampa på.
Aldrig glömmer jag en vacker septembersöndagsmorgon
med klar, genomskinlig luft, då jag första gången såg
alfvaret i höstskrud. Klippmalörtens tunga hufvuden nickade för
vinden, guldborstens och höstfiblans svafvelgula blomhufvud
hvilade på gräset, höstgentianans stålblå klockor och
sagi-nans hvita stjärnor lyste i solen, klotblomman hade för länge
sedan gått i frukt, men tokbusken trodde ännu, att det var
sommar, han hade ännu icke fått alla sina blommor färdiga.
Borta vid skogsranden hör jag skotten knalla: det är några
söndagsjägare, som öfva sig i att skjuta bom på de
skuttande jössama. En flock ljungpipare snurra hvisslande
och reseglada genom luften, vända än den svarta buken,
än den gråbruna ryggen mot åskådaren och gäcka till min
glädje den söndagsjagande bonden, som med sin enkelbössa
smyger efter dem. Viporna hafva nu alla styrt kosan till
sällare ängder, men en och annan efterblifven lärka kvittrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
