Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Där vandrade vi, fria som tattare, filbunkshungriga och glada
ur stuga i stuga för att fä köpa litet mat. Ändtligen kommo vi
till en, där tre nyfikna gummor helt vänligt dukade fram smör,
bröd och mjölk, omväxlande med att undersöka våra ränslar
och taga redo på vår stamort samt att helt beklagande
skaka på sina gamla hufvuden och säga: »Stackare, att gå
så, då di har hem!»
Efter slutad måltid och med många lyckönskningar drogo
vi upp mot berget. Skogen var genomvåt efter en häftig
skur, snåren nästan ogenomträngliga och stigningen skarp.
En god stund knogade vi, innan vi hittade en väg, som ledde
upp till toppen.
Där var också härligt! Högt och fritt med stora vidder
och susande, lugn ensamhet. Norrut de ljusa, ljusa bergen,
västerut kedjor af blå skogar, riktiga dröm- och sago-skogar,
och i öster och söder sjön, den odlade slätten med dess byar
och gårdar. Långt bort mellan bergen lågo de små sjöarna,
där solen roar sig med att måla något riktigt rosenrödt och
färgfint.
Då det flödande solklotet sjönk bakom bergen, bestämde
vi, att »Gurlita Klätt» den natten skulle bli vår borg. Vi
samlade ljung och granris till en skön, grön bädd, och där
kröpo vi tätt tillsammans, ty det var kallt i våra tämligen
små sjalar. Pyret och Tjopp insomnade snart som goda
barn, men Nalle och jag vakade. Vi sutto på vår
granrisbädd och lyssnade till tystnaden och friden. Vi lärde att
se, hur natten vakar, när all naturen sofver, och hur världen
blir idel stilla ro. — Blott orren, han kunde då inte sofva,
fast alla andra gjorde det! Han lät höra sina allra
smeksammaste, ljufvaste toner hela natten. — Rätt som det
var, började det susa och sjunga i trädtoppame. Det blef
allt starkare. Det var dimmorna som kommo, inte stilla
dansande som skygga älfvor, utan vilda med sus och
hvinande i talltopparna som lössläppta hästar, som frigjorda
andar, eller kanske var del Valhalls gudar och starka
kämpar, som vågade sig fram i natten! En gränslös makt och
storhet var det. Jag har aldrig känt mig så liten som då,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
