Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf, historikern och skalden, som åsyftades, utan en
Up-sala-student, hvilken sommaren förut för dialektstudier
uppehållit sig i trakten och förvånat folket genom en för gemene
man oförklarlig lust att se folk i munnen.
Med lättadt hjärta foro vi vidare. Tiden hade länge
gått fort, men värmen och hungern i förening gjorde, att vi
nu längtade efter forsens svalka och gästgifvarens
middagsbord. Ja, rätt som det var, iakttogs ock ett stilla brus i
fjärran. Hurra! Vid målet alltså! Vi spanade länge efter
forsen, men alltjämt förgäfves. En lång stunds forskning
tog oss ur den angenäma villfarelsen, då det befanns, att
det var — fotsacken och ena framhjulet, som hade behagat
drifva gäck med oss. Och dock, huru uppfriskande hade
icke dessa svala fläktar känts!
Färden börjadé slutligen förefalla tämligen enformig.
Någon resande mötte vi ej, och lika osynliga voro
fotgängare. Ej häller på gårdame voro människor att se. Om
den brännande solen höll dem inne under sotad ås, vet jag
ej, men så såg det ut. För att få upplysning om byars
namn fick kusken Vemer, en rask lärjunge från Tjolöholm,
emellanåt lof att springa in i gårdame. När nu plötsligt
en kyrka dök upp på andra sidan älfven, var glädjen stor,
ty det kunde, af tiden att döma, ej vara någon annan än
Lidens. Vemer kom snart vårt hopp på skam med den
upplysningen, att det blott var Resele-bomas tempel. Det
var ett svårt slag.
Stämningen var nu ej längre densamma som under
resans böljan. Detta bör dock ej afskräcka värde läsare från
att välja denna stråt, men ett godt råd vill jag gifva: begå
ej ett så oförlåtligt fel som vi, i ty att vi betackade oss
för den matsäck, som värden på Forsse erbjöd oss.
Sanningsenligt måste jag erkänna, att vi ej gjorde något försök
att i bondgårdame få något att äta.
Här må det nu tillåtas mig att göra ett hopp till det
glada ögonblick, då den sannskyldiga Nämndforsen lät höra
sig och Lidens kyrka verkligen tedde sig för våra blickar.
Hunger och trötthet kändes ej längre. Hänryckta af det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
