Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När jäntorna gick i vall med kräken i skogen, som de
gjorde mer än nu, ha de också råkat ut för mycket styggtyg.
Som det var med henne, som blef öfverfallen af röfvare
och ropade i näfverluren, så det hördes lång väg:
Tillill i logen
tolf män i skogen
tolf män äro de
tolf svärd bära de
vallhundarne hänga de
lösfä flänga de
skälikon dänga de
å mig vilja de taga med våld.
Då kom folk dit och hjälpte henne.*
Förr i tiden ha djuren varit mycket mäktigare och
starkare. I list och slughet ha de varit människomas likar.
Och många djur äro farliga än i dag, såsom ormar, grodor,
skator, göktytor och framför allt kopparormen. Han är det
farligaste af alla djur.
Djuren ha kunnat tala också i tiden. Ja, för resten —
många djur kunna tala den dag som är.
Det är en fågel som heter taltrasten. Så var det en
torpare i Tegelsmora, som hette Christian. Han hade bara
en häst och gick och körde i åkern. Då satt taltrasten i
träd och, sa’:
»Si käm kör me’ jenn, si kära kör me’ jenn», så där
gick han på.
»Ja’ har inte mer än jenn», sa’ torpam.
»Klyfen, klyfen», tyckte taltrasten.
Så sattö han sig på en sten och hvilade. Då säger
fågeln:
»Si käm hur han sitter, si kärn hur han sitter», å
retades me’n.
»Tig, ja’ ä sjuk», sa Christian.
»Rök, rök», menade fågeln.
* Upptecknadt i Tegelsmora. Som man ser en variant af den vallvisa,
som gifvit P. Hallström motiv till hans novell »I blå skogen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
