Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Följer man bergväggen mot norr, så kan det hända,
att man plötsligt skymtar ett mörkbrunt, glänsande skinn,
som slinker in i en remna. Det är stenmården. Han tycker
inte om att bli störd på sina egna jaktmarker; det kan man
höra af hans ilskna fräsande därinifrån. Men väntar man
tyst och tåligt, så kommer han om en stund smygande ut.
Man ser ett par gnistrande ögon lysa i mörkret därinne,
så sticker hufvudet fram och halsen med den hvita strupen,
och slutligen sitter hela det vackra djuret på afsatsen
utanför sitt bo, fortfarande spottande och fräsande, beredd att
till det yttersta försvara sin position.
Det är inte svårt att hitta till stenmårdens klyfta. Den
ligger högt uppe i berget, invid den stora granen. Och på
den granen kan ingen taga miste, ty det är den vackraste
gran i världen. Jämn och lummig, pekar den med toppen
upp i skyn, under det de nedersta grenarna sopa marken.
Sålunda bilda de en rymlig sal, där koma om sommaren
söka skydd och svalka.
Hvad är likväl all denna naturens fägring mot den
prakt, som råder därinne i bergets salar! Där skimra
kristaller, där glänser det röda guld. Men nutidens skeptiska
släkte hittar ej bergadörren, som leder ditin. Den kan ingen
se med »naturliga ögon». Blott för forna tiders tvifvelfria
människor upplät den sig. Men därom kan Gustaf i
Bagg-hemmet bäst berätta. Alltså begifva vi oss till honom.
Han bor därborta vid mossens kant.
Bagghemmet är en torpstuga af det vanliga slaget,
rödmålad, med hvita knutar och torftak. Kring dörren slingrar
sig en yppig ranka af Solanum Dulcamara, potatisens giftiga
släkting. Till vänster i farstun bor en gammal
undantags-gumma från »bäron Blextens» (Blixen-Fineckes) tid,
gemen-ligen kallad »enka», rakt fram är köket och till höger den
egentliga stugan, där Gustaf bor med sin Mari. Vi stiga
in. Där sitter far själf och späntar enar till »kålafat». Mari
sitter i väfstolen och dunkar. Det skall bli »böxer» till
gubben, förklarar hon. De båda gamla ha för ett par år sen
dragit sig tillbaka och lämnat torpet åt sin son, sedan de i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
