Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föredrag — dagen förut hade man frågat oss, om vi skulle
ha »föreställning» — men då de hörde, att mina vänner
voro utländingar, sågo de en smula betänksamma ut. Jag
kunde snart förstå, att alla utländingar för dem voro
detsamma som ryssar. Kanske trodde de mig vara
landsförrädare och mina vänner ryska spioner! Hvad de än tänkte
om oss, så visade de oss dock endast vänlig gästfrihet.
. Ej långt från den ofvan beskrifna rökstugan passerade
vi Skallbäcken, som lyckligtvis var försedd med mycket
sten och litet vatten. Bro fanns naturligtvis ej.
Vägen blef nu allt sämre och sämre. Ofta gömde den
sig under vindfällen, där ris och kvistar gjorde det nästan
omöjligt att komma fram. — Ack, hvad jag här afundades
Herman hans långa ben! Men det är också enda gången.
Vid Kringsberg träffade vi en »gård»,* den tarfligaste,
som vi sett under vår färd, men utsikten därifrån var
storartad, med Hvitsandsfjällen och Igelsjöberget i söder och
Knippberget med åtskilliga sätrar i väster.
Vägen var fortfarande dålig men skogen hänförande
i sitt fridfulla majestät. Man är nästan rädd att med ett
ord eller med ett buller förgripa sig på dess stora tystnad.
Mörk och allvarlig reser den sig rundt omkring oss. Här
och där står en förtorkad gran, så öfverdragen af grå mossa,
att det ser ut, som vore den af oxideradt silfver, och
mången skogens jätte har här lagt sig till ro. Intet synes störa
hans sekellånga hvila. Ekorrarnas lätta språng öfver ris
och kvistar stör honom ej, icke häller trasts och rotgels ifriga
försök att öfverträffa hvarandra i glänsande koloratur.
Djupt nere i en dalgång se vi ett bredt, blått band.
Det är Hundälfven, som vi måste vada öfver, ty ej häller
här finnes någon bro. Svårigheten är dock ej stor, ty
älfven är grund, ehuru bred. I denna dalgång hafva vi att
passera myrar, som äro betydligt värre att komma öfver
än själfva älfven, men vid nästa höjd befinna vi oss åter i
skog med fast mark under fötterna.
* Man skiljer i dessa trakter noga mellan gårdar och finnstugor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
