- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1901 /
133

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lyste både sol och måne, men skjulet skyddade dock mot
den värsta blåsten och det mesta regnet och finnen, härdad
och van vid friluftslif, kände sig nöjd med den primitiva
boningen, ehuru han knappt kunde sägas ha tak öfver
huf-vudet.

Här tillbragtes nu så lång tid, som arbetet vid myren
kräfde. Tidigt på morgonen, vid 2—’M-tiden, steg man
upp och började slå, emedan lien bet bäst, då gräset var
daggvått. Detta tidiga uppstigande var likväl ingenting
ovanligt. Den tiden gick man ständigt upp tidigt. Vid
myrslåttem hade man för sed, att den, som först vaknade,
väckte de andra genom att ropa, så att det ekade i bergen
bortom myren.

Innan männen hunnit slå något för kvinnorna att raka
eller räfsa, gjorde dessa senare undan förarbetena med
matlagningen för dagen. Sedan gingo äfven kvinnorna ut och
rakade samman det slagna höet i bräjor, små runda plättar
med höet utbredt i tunt lager. Vid myrslåttern fick finnen
föga tillfälle att erfara sanningen af det historiska
ordspråket: »Ju tätare gräset växer, desto lättare är det att meja»;
ty om ock starren stod tät i en och annan tufva, växte dock
gräset vanligen glest på myrarna, hvarför det ock var
mödosamt att slå, och för resten säger ett ordspråk på skogen:
finnskägg och jiatnäbb är det mest hårdbitna gräset. Äfven
det från trädesåret kvarstående gräset, såsom nämndt kalladt
finnä, försvårade slåttern, och det tog äfven sin tid att
kringgå stubbar och mariga busksnår. Men sådant var i
vägen ej blott för karlarnes liar, utan ock för kvinnornas
myrrifvor, hvadan äfven deras rakning blef besvärlig. Detta
senare arbete gick dock så mycket fortare, att det behöfde
vara tre karlar till rakarn.

Ofta var arbetet icke blott mödosamt utan äfven
hälsovådligt. Då myren var sank eller under regniga somrar mycket
våt, kunde båda parterna få vada djupt, ända till midjan.
Kvinnorna fingo då så mycket som möjligt stå stilla på ett ställe
och med rifvan fatta gräset så långt ifrån de nådde och
slunga det på två mindre björkar, hvilka männen kastat ut

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:54:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1901/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free