Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon dansade i sin glädje så vildt, att hon kom till branten
och föll ner för berget och slog ihjäl sig. Och nu vet
ingen, hvar skatten finns.
Det sista är fullkomligt sant.
Troligen är därför hela sägnen sanning. Hvem som
upptäckte grottan och hvad han gjorde med skatten, vet
man inte.
* *
*
Fredagen den 13 juli hade grefve Horn med sina lappar
tagit afsked af oss i turisthyddan vid Stora Sjöfallet. Han
ämnade sig 5 mil västerut, till Vaisaluokta, en dagsmarsch
från norska gränsen, där Kuoljok-lapparne hade sina byar.
Där skulle han hämta några »säjtar», stora stenbilder af
lapska afgudar. Nu när lapparne voro kristna, behöfde de
ju icke mera dessa stenbeläten. Men därnere i Stockholm
behöfde folket dem. Icke blott d:r Hazelius; grefve Rosen
ville ha en säjt eller två, och hvarför icke grefve Horn
också? Var det icke bra för lapparne, att de kunde få
pengar för dessa stenar, som icke längre voro deras gudar?
Mycket pengar, sedlar; tjugu kronor, femtio kronor för en
stor afgud. Så många kronor, som han vägde kilo. Ville
de inte därför tala om, hvar de funnos, dessa säjtar? De
trodde ju inte längre på dem, det kunde ju icke bringa dem
olycka att visa, hvar de funnos, det kunde bara bringa dem
pengar. Och lappen tycker mycket, mycket om pengar.
Jo, nog visste de, hvar säjten fanns. De kunde gå rakt på
den, när de kommo dit, och nog kunde de gå med dit alltid.
Men det var vidskepelse och fasa i luften. Månne säjten
vredgades, att lappfolket vill sälja honom? Och hade han
verkligen makt att göra dem ondt? Tre gånger började
grefvarne förberedelserna till färden, och tre gånger
hindrade någon ond makt dem. Än var det vinden, än vattnet,
än dimman. Sista gången höllo de alla på att dragas ner
i Stora Sjöfallets största stup. Stormen piskade de vreda
böljorna i Kårtjejaure och fyra roddare kunde icke drifva
båten upp emot vinden. Det var ju vackert väder när de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 21:54:31 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stf/1901/0420.html
