- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1902 /
36

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ligt tack och efter hurrarop för våra värdar och allt
fjällfolket drogo vi upp till rengärdesplatsen. Fjället såg nu
helt annorlunda ut. En väldig vind sopade öfver dess
högslätter och gjorde det omöjligt för lapparna att den dagen
drifva in sina renar — vi sågo skaror sannolikt uppgående
till ett par tusen flykta undan hundar och vårdare upp mot
Kokdalsfjället.

Det hotande vädret afskräckte oss från ett besök i
Prästläkardalen. Vi skyndade hemåt samma väg som vi
kommit. När vi mot aftonen åter nådde Dalsjön, kunde
vi knappt tro att det verkligen var vår speglande drömsjö
från gårdagen. Dess yta låg svart som bläck, endast här
och där bruten af hvita gäss och rykande af häftiga
stormilar. Men sådan är den vackra Dalsjön: nyckfull som en
nyckfull kvinna, så att man på den kan lämpa följande rader
af en känd jämtländsk folkskald:

Kvinnfolk dom e som väder och vinn:
östa, vesta, sunna, nola.

Bäst åska går å tårskuran rinn,

Skin’a opp så vackert sola.

Rätt som de e så lugnt å så stillt,

Tar e te storm så rasanes vildt,

Kvinna e då rakt förunlein,

Kvinnfolk e outgrunlein.

Vi fångades dock icke i sjöjungfruns garn, utan våra
farkoster landade lyckligt och väl vid Bydalens strand.

Länge sutto vi framför kvällsbrasan i den öppna spisen
i matsalen och drömde oss tillbaka bland fjällfolket.

Hur kom det sig, att jag midt ibland synerna från deras
friluftslif såg bilden af en lappflicka som förirrat sig ända
ned bland storstadens gråa husrader och hörde en af
snyffc-ningar halfkväfd stämma, som för vänner bland »svenskfolket»
där nere klagade i tröstlös hemlängtan: »A, när ja* tänker
på fjällen blir de’ alldeles svart inom mig. Då vill ja’bara
gråta»?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:54:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1902/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free