Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omedelbara närhet locka till besök. Men framför allt om
och om igen med båt till den från Gleenfärden välbekanta
Högläkardalen. Det ångrar man aldrig, särskildt om man
lyckas få höra Stor-Ingeborg locka. Skogen är hennes
konsertsal, endast där inne kan hon sjunga. »Att locka utan
kreatur och utan skog», sade en budeja, »det är som om en
präst skulle predika utan både församling och kyrka.» Men
när Stor-Ingeborgs toner ljuda ur skogens djup gripes man
af en stämning som aldrig annorstädes. Först ett svagt
förspel, som småningom sväller ut till en väldig våg af
underbart välljud, hvilken tyckes fylla hela rymden. Så kommer
midt inne i locksången en sats af dyster, mörk, nästan hård
stämning, sedan blir sången åter ljusare, dock alltid i moll,
sist bortdöende likt en hviskning, lik vindens sus i
skogsdunklets ensamhet...
Och så att vandra på upptäcktsresa utan stig längs efter
bäckarna, som, sjungande i hundrade skilda toner, störta sig ned
öfver mossiga stenar genom fjälldalarna. I det vackra varma
vädret finns intet mera uppfriskande än ett bad med eller
utan dusch från klippan i bäckarnas badkar, fyllda med
kyligt, kristallklart vatten. Har naturen försummat att ordna
en bassäng just när du vill svalka dig, så bygger du dig en
själf på fem minuter.
Och blåbär och guldgula eller rödkindade hjortron,
mognande i värmen, duka läckraste mellanmål åt hungriga
fjäll-vandrare. Och riporna med sina ungar och snöskatoma och
den kraxande korpen och vakan med sin vemodiga sång
hålla dig sällskap.
Det enda jag har emot sommarvärmen är att den smälter
fjällens vackra snödrifvor. Vid midsommartiden åkte jag kana
utför en drifva i en lång ravin. Snön var hård som en is,
och där den urholkats af ett vattuflöde, mätte jag drifvans
tjocklek : den nådde mig till bröstet. En och en half vecka
senare fanns icke mera kvar af den hvita bädden än en våt
fläck i det gråa bergraset. Men vid rasets kant sprang ur
grus och sten den svala bergbäcken, som ännu i högsom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
