Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från yttersta Kålland.
Af Q. A. Bohlin.
Det ges en ebb och flod i nejders öden lika väl som
i människors. Lifligare än någonsin föresväfvade mig denna
tanke, då jag en vacker sommardag under det solbelysta
anno 1901 stod ute på nordvästligaste udden af halfön
Kålland med ruinerna af det längesen grusade Jämehus framför
mig. (Se försättsplansch N.t 4). Dagens vandring hade
ledt mina steg från det ena till det andra af flydda tiders
minnesmärken, hvilka, växlande i ålder, gestalt och betydelse,
buro ett samfälldt vittnesbörd därom, att denna nejd sedan
stenåldern varit en skådeplats för mänskligt lif och
verksamhet. Det lilla stenmuseet i Rackeby folkskola, ättehögen vid
Skalunda, hvilken i väldiga dimensioner vida öfverbjuder sina
gelikar i nejden, de talrika minnesstenarna, hvaraf en del blott
tala ett stumt språk om efterlefvandes trofasta hängifvenhet
för död mans minne, under det å andra nordens urspråk, af
konstförfaren hand inristadt, klarare tolkar upphofsmannens
afsikt; allt detta bildar en stämningsfull bakgrund till den
kulturbild från en senare tid, som frammanas af de
ålderdomliga sandstenskyrkoma och ruinerna af forntida borgar
och herresäten. Hade ej de gångna tidehvarfven genom
sådana vördnadsvärda kvarlefvor bevarat sitt minne, skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
