Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med i räkningen, när man färdas på Älfdalens nyanlagda
vägar, ty de luta ej mer än en på tjugu enligt
stämmo-beslut.
Vägen blir nu ypperlig. Den har ej just varit dålig
förut heller. När man kommit uppför stigningen, har man
en ganska god öfverblick öfver bruket. Där väster om
älfven höjer sig Lokaberget, och längre norr ut igenkänner
man Käringberget, rundt som en hattkulle.
Ömgifningen blir allt vildare. Åt vänster brusar älfven
och på höger sida har man bergsluttningen, stundom brant
som en vägg. Små, muntra källsprång hoppa öfver grus
och stenar, tills de träffa civilisationens första utpost:
väg-diket.
Klockan half tolf var jag framme vid en liten skogsby,
Jöllen. Jag passerade en jämbro öfver älfven och stannade
vid en stuga, på hvars vägg hängde en skylt, utvisande,
att där fanns mat, kaffe och bröd. Jag nöjde mig med en
flaska limonad och red vidare. Ett stycke längre bort, vid
Bössbo, fanns äfven kafé.
Nu aflägsnade jag mig så småningom från Rotälfven
och stannade slutligen vid en skiljeväg invid Aspvaslan,
biflod till Rotälfven. Vägen till höger, öfver ån, är ämnad
att fortsätta ända fram till Härjedalen. Jag valde den andra
och var snart framme vid Aspdalens station. Det är en
enklare byggnad, hvilken dock vanligen inrymmer kafé och
matservering. Här slutade vägen, d. v. s. den nybyggda,
breda och präktiga vägen. Fortsättningen var visserligen
också körväg, men af ytterst dålig beskaffenhet. Jag ställde
därför in min velociped i förvar, band ränseln på ryggen
och fortsatte vägen till fots.
Jag såg nog, att man äfven här styckevis kunnat
begagna hjulingen, men det ingick ej i min resplan, såsom
vi längre fram skola få se.
Nu var jag då verkligen inne i vilda skogen, men
ändock icke utom civilisationens råmärken, att döma af den
telefontråd, hvilken sträckte sig längs vägen. Den lilla ån,
min trogne följeslagare, bullrade och fräste invid vägen. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
