Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svenskar ha, och de särmärken, som norrlänningarna ha att
uppvisa, förefalla honom icke så ofantligt stora, att de kunna
i väsentlig mån förtaga det hemvana intrycket och sporra
till studier och iakttagande. Att åter en diktare af Guds
nåde, sådan som Pelle Molin, kunde se sitt Norrland
befol-kadt af sagomänniskor och fantastiska drömmare, det är lätt
förklarligt — han lefde icke så mycket i det verkliga, nog
så materialistiska Norrland, som i sin egen fantasivärld.
Helt annorlunda ställer det sig, när det blir fråga om
lapparnas folklif. Det främmande, ovana kynnet däri gör
det utan all jämförelse mera intressant för den tillfälliga
besökaren än det svenska folklifvet däruppe och
Lapplands-resenärerna ha därför också långt mer att berätta om
lapparna än om de svenska nybyggarna.
De flesta turisterna komma dit om sommaren. Men
vill man på fullt allvar studera lapparnas lif, så måste man
framför allt se dem på vintern. — Hvilken egendomlig
anblick erbjuder icke ett lappläger under denna tid! Midt i
snön ute i vilda skogen stå ett par brunaktiga, oansenliga
tält, som det rentaf är svårt att urskilja bland trädens
stammar. Ett par hundar gå och snoka omkring kåtorna och göra
ett fruktansvärdt alarm, så fort de märka, att främmande äro
i antågande. Några barnungar titta ut ur tälten för att se,
hvad som är å färde, men försvinna in igen med blixtens
hastighet. »Latteh», hviskas det därinne — svenskar! Ingen
lefvande varelse syns till, förutom de ovettiga hundarna.
Seden fordrar nämligen, att man icke skall taga emot
främmande ute. Vi spänna således af oss skidorna och tränga
oss in genom den låga och trånga dörröppningen, stappla
fram genom röken och sjunka ned på en renhud på golfvet.
När vi lyckats öppna ögonen och torka bort de rinnande
tårar, som röken lockat fram, finna vi oss sittande vid elden
i en förtrolig samling af människor och hundar och rök och
renhår. Människorna se hyggliga och vänliga ut och
hundarna ha utbytt sitt rysansvärda skall mot svansviftningar
och en välkomnande och leende uppsyn. Vi känna oss därför
snarligen inne i förhållandena och kunna slå upp vår språk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
