Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ändteligen hunno vi omsider fram till Tistedalen. Tistedalen är
som en stor by, med åtskillige byggningar försedd, som bebos af dem,
som innehafva de der i strömmen anlagde vattenverk. Vi satte båren
på gatan, framför en öfverstes qvarter, som het Dahlheim,* vid pass 50
eller 60 steg ifrån det hus, som konungen för sig intagit. Derpå lät
jag soldaterne gå tillbaka och tackade för deras viste beskedlighet samt
förmante dem till tysthet och gaf dem 3 myntetecken till
drickspenningar, derföre de mera tackade än gåfvan var värd. Det sades sedan
(om detta är sant), att desse blifvit efterfrågade och skulle hafva
bekommit hederligare skänk, än jag förmådde gifva dem.
Nu var ingen mer vid båren än kaptenen och jag, då kaptenen
påtog sig att gå fram till högqvarteret och berätta för general Schwerin,
att jag vore här och begärte hjelp att bära båren fram. Huru långt
det nu var lidet på natten, kunde jag ej så visst veta, ungefär tycktes
klockan vara ett. Jag stod nu allena vid båren utan att höra eller se
någon menniska. Tiden blef mig nog lång, jag gick fram och åter,
satte mig stundom på bårarmen, såg ofta med rinnande ögon och ett
beklämdt hjerta på den store kungen, då uti mitt hufvud omlupo många
besynnerliga tankar öfver denna hjeltes så oförmodade hastiga död.
Omsider kom den goda kapten Schultz sjelf tredje tillbaka,
berättandes, att uti högqvarteret var allt i en confus rörelse, dock hade
generalen Schwerin skaffat att följa med kaptenen en konungens
kam-martjenare, som jag tyckes minnaä, het Lindbom, och den ene af
lif-knecktame. Vi fyra personer togo då båren på våra axlar och buro
den till konungens hus framför dess kammare, der en dörr var gjord
att utan lång omväg genom flera rum, strax kunna komma ut på
gatan. Framför samma dörr sattes båren, då jag fattade kungen under
armarne och lifkneckten om låren och lyfte så kungen af båren genom
dörren in uti kammaren, der vi vid ett afpassadt ställe på golfvet, vid
den ena sidan af kammarväggen, lade vår älskade store konung död
och blodig.
Generalen Schwerin och konungens lifmedicus Neyman stodo i
kammaren, bedröfvade och med tårar i ögonen. Derpå betackade
generalen oss på det ömmaste, att vi så väl och försigtigt hade fört
konungen hit, försäkrandes, att han intet skulle underlåta att till någon
hugnad och erkänsla för oss anmäla sådant hos Hans Kongl. Höghet
Arfprinsen af Hessen. Der efter bad oss generalen, att vi skulle stiga
in uti salen och hvila oss en stund; hvilken sal mera liknade en stor
stuga. Fyra vaxljus stodo på bordet, men ingen mer än vi voro
der-inne, och som dörren till kammaren, der kungen låg, stod half öppen
så kunde vi se hvem af de höga herrar der ingingo, och märkte ibland
de första Hans Durchlauchtighet Hertigen af Holstein, Fältmarskalken
* Huru öfverste Dalheim följande år räddade Stockholm undan ryssarnes
anfall, se Sv. Turistfören. årsskrift 1897 sid. 220 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
