Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalarnas lustgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att bekika de där inne församlade och deras
dräkter, allt under det han som en tjufskytt knäpper
och klickar med den oundvikliga kameran; eller att
han midt i kyrkporten hejdar de utträdande för att
få en lämplig grupp för en fotografi.
I Leksand har man också, för att skydda sig emot
denna turisternas taktlöshet, måst uppsätta anslag,
att kameror ej få medföras i kyrkan eller inom dess
område, och sådant kunde behöfvas på flera ställen.
Man hör också ofta folket beklaga sig öfver
främlingarnas enträgna påflugenhet, hvilken är
så mycket obehagligare vid jämförelse med deras
egen försynthet i umgänget. Det händer sålunda, att
turisten ej aktar för rof att på kyrkbacken stå och
köpslå med kullan om tröjan hon har på sig. Eller att
utan ens en höflig förfrågan gå och snoka i hemmen och
pruta på klädkammarens nedärfda skatter, som om han
hade för sig ett af Luntmakaregatans klädstånd. Man
kan ju till jämförelse tänka sig, hur det skulle taga
sig ut att tränga sig in hos en familj, med hvilken
man anser sig jämställd, och fråga efter pris på
kläder och mobilier. Med skäl kan man ifrågasätta hur
djupt bildning och lefnadsvett äro rotade hos den,
som anser sig kunna bortlägga takt och hänsynsfullhet
vid umgänget med vissa slags människor, under det
han strängt håller därpå gentemot andra.
Må turisten aldrig glömma, att han är gäst i den bygd
han besöker, och att han också måste bete sig som
en gäst. Och må han inte tro, eller i allt fall inte
utbreda den tron, att allt kan fås för pengar. Ingen
är mer än människa. Och landsbygdens befolkning,
enkannerligen Dalarnas, har ofta ondt om reda
pengar. Äfven för den, som har sin fulla bärgning
och till och med litet därutöfver, är penningen en
sällsynt fågel, som väl kan besticka den bäste med
sina lysande fjädrar.
I Rättvik, där turistlifvet länge florerat, har det
händt, att man efter ett besök i ett ändå ej alltför
fattigt hem fått se far eller mor i gården sträcka
fram handen med orden: »Vi bruka få en slant af
herrskaperna.» Och detta af folk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
