Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår sommarsaga från Gotlands kuster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Icke utan möda lyckades vi förmå en fiskare att
segla oss öfver till Karlsöarna. Bråd var tiden på
åkern och jordbruket tog alla armar, äfven deras,
som eljest sysslade med vadar och garn.
Den sista juli skulle vi dock nå »våra drömmars öar».
På molnfri himmel steg dagens bloss öfver
skogarna. Vinden var svag, nästan stiltje
rådde. Hafvet, som fått ro för vindarna, hade jämnat
ut sig och låg och myste i morgonsolen. Men då och
då sände det i entonig rytmisk musik långa, lata
dyningar in mot strandens rullstenar.
En och annan mås kom seglande längs bränningen,
med ögonen släpande i strandvattnet, spanande efter
småfiskar till rofs. Så seglade den vidare och nästa
mås kom med stora, jämna vingslag och strök förbi.
Därute syntes ett gråhvitt segel, som gungade hemåt
efter nattligt fiske, eller den höga konturen af en
större seglare med alla klutar satta mot den döende
brisen, och längst ute vid horisonten stäfvade en
ångare sydvart.
Lägg snipan i sjön, hissa seglen i topp, för med
kraftiga årtag båten ur bränningen vid Djupviks
fiskläge!
Ju bredare bälte af haf vi lade mellan oss och
fiskläget, desto längre bort syntes klippön vika,
och icke förr än man kom alldeles under ön, framstod
den i all sin härliga vildhet.
Långt dessförinnan mötte oss fåglar, måsar, ejdrar
och tordmular, hvilka i smärre flockar gjorde
utflykter mot den anländande farkosten för att se,
hvilka de främlingar voro, som djärfdes beträda deras
helgade område och den stora ensamheten. De ströko oss
tätt förbi, de kastade sig i hafvet, så att vattnet
sprutade upp, de gungade några ögonblick på vågen,
nyfiket spanande mot båten, och så togo de luft under
vingarna och jagade hemåt mot sina klippor – – för
att skvallra.
Styr rakt på den skarpa klippan ute i vattnet! Den
kallas Kamm; där skola vi landa.
Här har klippan lämnat några tiotal meter fri
strand, betäckt af rundade stenar af alla färger och
storlekar. Men framför oss reser sig klippan lodrätt,
och till höger ha vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
