Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Gagnef i Dalarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låta fernissa de gamla skåpen och klockorna, så att de glänsa
med en hård, spegelblank yta. – Några nyare rosmålningar
såg jag ej i Gagnef. Dessa liksom daltapeterna höra nog
till det gamla, vackra, som gått.
När vi lämna Karimosters stuga, bära vi med oss en
skål med skär och gyllene rand, fylld af de friskaste
stora hallon. Vi sätta oss med den på vår kvist och
se ut i solnedgången. – Vi se, hur himlen står gul
bakom de violetta bergen i norr, och på sänkan mellan
de båda bergslinjerna förstå vi, hvar älfven går
fram. Dalälfven med sitt strömmande, klara vatten,
som kommer med friskhet från fjällen och skogarna
och Siljan där uppe. Den kommer lik den lefvande,
alltid unga kraften, som bryter väg för kulturen,
den bär de stora skogarnas fallna jättar på sin rygg,
den speglar höga nipor och hvita kyrkor, den ser
Dalarnas bästa folk på sin färd, den blir lifvet och
medelpunkten för de trakter af bygd och odling, som
den skapar. Bergen följa den på afstånd åt, men ned
emot den tränga sig byar och ängar och långa vägar,
och öfver den ligga gungande flottbroar. Älfven
blir människornas tjänare och herre, och liksom den
och de blå bergen tillsammans gifva Dalarnas land
dess karaktär, så, tänker jag, ha dessa två i alla
tider talat till folket och gifvit det dess stora,
nationella prägel.
Älfven talar om friskhet, frihet och ung styrka – bergen,
de ge längtan, vilja och höga tankar. – Bergen
bli till lefvande vänner, som skydda och värma och
som alltid ha eggande stort och nytt att säga – älfven
blir berättaren, som aldrig tröttnar och som går med
sina dalsagor och sina gåfvor vida i världen. – Så ha
de två, liksom de skapat vid bygd och ödemark, bildat
folket efter sig – de ha gifvit det frihetsviljan,
allvaret, frimodigheten och en hel värld af fantasi,
sorgsen och glad, full af under och starka färger.
Skogarna på bergens sidor, de se mörka och
obebodda ut, men uppe på höjderna kunna vi skymta
sammangyttradt grått och ljusa, gröna fläckar.
Där ligger »buan», och där lefva byns unga kullor
tillsammans med alla kalfvar och kor sin sommar. – Jag tror,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
