Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I öfre Dalarnas fäbodar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Våra fäbodar och lifvet i dem erbjuda därför ett
rikt studiefält för den, som intresserar sig för
flydda tiders kultur. Genom anslag af Svenska
Turistföreningen sattes jag i stånd att sommaren
1904 företaga studiefärder till fäbodar i Öfre
Dalarna, och det är några intryck och resultat
från dessa fäbodturer, som jag i det följande vill
framlägga. Mina undersökningar hafva företagits i
följande socknar i Dalarna: Särna, Älfdalen, Mora,
Våmhus, Orsa och Ore.
Vi ha hela dagen trampat de oländiga, steniga
stigarna, som leda till fäboden, vårt mål för
dagen. Vägen har oafbrutet gått genom skog utan
någon utsikt, blott då och då har en myrs dystra
yta öppnat sig för våra blickar, och vi ha måst ta
oss öfver denna på smala stänger eller på tufvor,
som sjunka ned, så att vattnet stiger ända upp mot
knäet. Så blir vägen åter fast och börjar att gå
uppåt, och vi skymta mellan trädstammarna ett berg
framför oss. Stigen blir nu allt bredare, och en
mängd småstigar löpa in på den. Vi förstå, att vi
närma oss fäbodvallen. Plötsligt atbrytes ödemarkens
stora tystnad af några toner från en hög och klar
kvinnoröst. Det är en vallkulla, som »kular», [1]
d. v. s. sjunger locklåtar för kreaturen för att få
dem hem till kvällen. Det gör ett gripande intryck
att höra dessa melodiska och ofta vemodiga låtar
klinga i skogen. Det är liksom om vallkullan i dessa
toner ville ge uttryck åt den obestämda längtan,
som griper henne i skogsensamheten, då hon »följer
skällan i långa solskensdagar». Snart se vi, hur
det börjar ljusna mellan träden, och genom ett led
i en gärdsgård komma vi in på fäbodvallen. En mängd
gråa hus ligga spridda här och där. Utsikten är här
uppifrån ganska vidsträckt. Ett oändligt böljande
skogshaf ligger framför oss, närmast oss mörkgrönt
men småningom öfvergående i blått, tills det vid
synranden får en ljusblå färg, som nästan förtonar med
himmeln. Där långt borta i ett overkligt fjärran synas
bygden och sjön omkransade af blåa höjder. Hit upp
når icke det stojande, bullrande lifvet från bygden,
här råder ödemarkens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
