Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Porjuskatarakterna och en forsfärd på Lule älf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
båtsidan liksom en örfil af en våg, som helt plötsligt
rest sig mellan några hvirflar, en annan våg höjer
sig på samma sätt, men karlarna hinna klyfva den med
årorna, innan den når båten, en tredje, krönt af högt
skum, kastas upp, kommer brusande, klyfves med årorna,
men slänger dock in en massa vatten i båten. Vi måste
vid en liten vik utmed stranden hugga tag i land och
draga upp båten samt ösa den för att sakerna ej skola
bli våta.
Men äfven fortsättningen af färden genom Turaforsen
gick bra. Snart kunde Vuopio triumfera: »Det gick
allt fint, men också Nikke vara säker karl. Vi följa
bara till Kalakmela eller kanse Suppatsele. Utför
Kuoukaforsen doktor fara med en gammal säring. Det
vara ingenting. Doktor ro framlänges med gammal
säring.»
Genom Turaforsen torde älfven sänka sig omkring
40 m. [1]
Vi voro allesamman litet medtagna af den
något nervspännande färden genom forsen, hvarför vi
behöfde pusta ut och stärka våra krafter något med
mat och dryck. Ett lämpligt tillfälle härför erbjöd
sig vid Messaure, hvarest en kronojägare har sitt
boställe. Här rastades därför flera timmar.
De svåra forsarna voro nu passerade, min båt hade
spelat ut sin roll och jag måste nu vara betänkt på
att göra mig utaf med den ju förr dess hellre. Jag
gjorde ett första försök med kronojägaren, men han
påstod, att ingen människa ville ge mera än hälften af
hvad jag betalat. Den mellan roddarna och mig genom de
gemensamt utstandna farorna och äfventyren uppspirande
vänskapen fick genom denna underrättelse en allvarsam
knäck. Stämningen var ej längre fullt så hjärtlig,
som när jag ännu trodde, att jag ej hade öfverbetalat
båten. Emellertid fortsatte vi rodden ett stycke,
nämligen till Suppatselet vid Kanevare. Där lämnade
mig både Vuopio och Nikke för att till fots återvända
hvar och en till sitt, medan jag stannade där öfver
natten.
Älfvens omgifningar hade mot slutet af denna dagsresa
i hög grad ändrat karaktär, i stället för moränbackar,
som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
