Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med naturförhållandena endast undantagsvis väljas af
vederbörande turister, som af önskan att lära känna
land och folk, hälsoskäl eller till förströelse
företaga en färd genom våra vackra lappmarker.
Den långvariga vintern är gifvetvis dessa nordliga
trakters mest karakteristiska årstid. Sommaren här
uppe är som en kortvarig, men underbar dröm eller
saga i jämförelse med den långa tid, oktober-april,
då gubben Bore är envåldshärskare. Hela naturen
förefaller också danad till vintermiljö, då
landskapets storslagna kynne bäst kommer till
sin rätt. Då undanflyttas gränsen mellan kalmyren
och insjön, och hela sankmarken mellan fjäll och
höjdsträckningar blir som ett fruset och öfversnöadt
haf. Bortom dessa dälder rada sig sedan fjällen som
jättelikt upptornade vågor, hvita vågberg och hvita
naggiga brottsjöar. Äfven älfvarna ligga hvita,
där de förena sig med sjön och myren eller draga
sitt ringlande band genom aflöfvade björklundar och
milsvida barrträdsmarker längre nedåt skogslandet, där
nybyggena ligga på älfbacken eller vid insjön. Linnés
bekanta uppgift, att ingen kan vintertiden resa öfver
fjällen, är vederlagd ej endast af Luleå-Ofotenbanan,
utan äfven af det förhållandet, att mångenstädes
hästvägar finnas samt att man med pulka efter ren
eller också på skidor kan taga sig fram någorlunda
hvar som helst.
När vintern börjar ändas, vidtar i slutet af april
och början på maj en utomordentligt angenäm och
lifgifvande årstid, egendomlig för dessa nordliga
orter, för-våren eller den af Juhani Aho s. k. vårens
vår. Ljumma fläktar spela då under förmiddagarna
öfver drifvorna i skog och lid, det öfre snötäcket
löser sig och vattendropp sipprar längs de frusna
stammarna. Hela naturen andas nytt lif, den bundna
skogsdoften frigör sig och det står en behaglig
doft af själfva den töande snön. Nu är s. k. klabb-
eller klubbföre i solgasset på hästvägen, och äfven
skidorna löpa tungt, enär det »bräcker» under dem
och snön fastnar i hålranden. Man svettas på de
trögt framglidande fordonen, och antingen man åker
i vindstilla skogen, där träden kasta breda skuggor
öfver snön, eller ute på insjöns solglittrande
snöhölje, där friska brisar svalka ens skinn,
blir man ordentligt brunbränd i ansiktet – mera
solbränd än under en hel sommars friluftslif. När
solskenstimmarna förflutit och de klarblå dagrarna
öfver berg och skogsåsar fördjupas och liksom tätna,
gör kylan sig åter påmind. Den luckra, upptöade
snön bindes med frostkrampor och fogas samman till
en efter hand benhård skare, öfver hvilken skidorna
kunna rasslande ila i tidiga morgontimmar, som vinna
i lif genom de uppflyttande snösparfvarnas kvitter
och gässens kackel i flodvattnet vid någon myrstrand.
Efter denna förvår, som bringar nytt lif åt en
sofvande natur och vinterdomnade sinnen, kommer våren,
en i höga norden snabbt förflytande och i sommaren
nästan omärkligt öfvergående tid. Solen är uppe både
dag och natt, utvecklingen i naturen förlöper så fort,
att hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
