Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
renodling af människotyper. Den är den nivellerande
samfärdselns och sammangjutningens, och de stilla i landena
äro ett utdöende folk. Den skånska bondelifsidyllen hade
ju en gång framgått ur en hård kamp för tillvaron, och
den måste ju efter tingens ordning åter bytas ut mot andra
lifsformer. Den var en frukt af förfädernas mödor, när de
en gång rensade Skåne från sten och skogar. Arfvet efter
dem var det röjda landet. Släkten efter släkten brukade
denna jord och gingo tillbaka till jorden. När omsider präster
började läsa öfver dem: »Af jord äst du kommen», så
talade de ett märkligt sanningens ord. Samma kraft och saft,
som svällde i markerna, hade gått öfver i bonden där han
satt i kakelugnsbänken eller i högsätet vid bordsändan. Stor
och tung var han, och han var stor i maten. Lugn var
han också, ty hans åkrar syntes nästan oberoende till och
med af solen och regnet, och inga elementernas nycker hade
lärt honom sorgen för morgondagen.
Känslan af oberoende födde själftillräckligheten. Lifvets
och personlighetens värden voro för honom vidden af hans
ägor och summan af samlade penningar. Om en som
vunnit materiell förkofran kunde det heta så här: »han är i år
en två tusen daler bättre karl än i fjor.»
Han var maklig, skåningen, ty jorden skämde bort honom
— den gaf honom en riklig lön för ett makligt arbete, och
det var sällan något som brådskade.
Han var också dum, sade man. Nordskånes skogsbor,
som voro ett piggt och vaket folk och som hade stor
förmåga att berätta historier, ha på ett mästerligt sätt diktat
öfver denna sida i slättbons väsende. De berättade bland
annat, huruledes det tillgick, då »skejlingarna» (invånarna i
byn Skeglinge) uppdagade, att de sågo med ögonen och icke
med munnen. Och de berättade om »den förbytte
slädbon», som icke längre visste hvar han var hemma, sedan
man huggit ned pilen som växte vid hans trädgårdsgärde.
Bortsedt från sådan karikering, så var det ju att vänta,
att dessa hemmavanda människors tankemekanism skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
