Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRÄFSNÄS SLOTTSRUIN.
7*
företag, så länge han förblef henne trogen. — Icke desto
mindre förgapade han sig i riddarens till Oplo fagra dotter,
och gifvande vika för denna sin kärlek, drog han till Oplo
(Upplo), brände gården, slog ihjäl riddaren och bortröfvade
den sköna dottern.
Under hemfärden mötte han på Antens is riddaren Gomer,
som skyndade till den högljudt klagande jungfruns hjälp,
och efter en hårdnackad strid segnade jätten död ned på
isen, medan riddaren förde den sköna som sin brud hem
till Loholms slott.
Här lefde de lyckligt under många år, men Anta beslöt
hämnas sin fallne älskare.
En dag, då riddaren med sin väpnare Hjalmar var ute
på sjön för att förlusta sig med fiske, uppstod ett så hårdt
väder, att båda höllo på att förgås, och i ’detsamma visade
sig Anta, som sade, att nu var riddaren i hennes våld och
nu ville hon hämnas Aland.
Gomer bad henne då att åtminstone bevilja honom ett
års uppskof, hvilket hon också lofvade, men efter den tiden
skulle han möta henne på öfverenskommet ställe.
Emellertid glömde Gomer sitt löfte eller tyckte sig icke
behöfva lyda något troll, hvarför Anta vredgades och lät
vattnet stiga öfver sina bräddar, så att det gick högt upp
i riddarborgen. Gomer flyktade då med sin familj upp i
tornets öfversta våning, men vattnet steg äfven dit,
hvarför riddaren beslöt uppoffra sig själf för de sinas räddning
och ropade ut öfver sjön, att han var villig uppfylla sitt
löfte. Strax föll vattnet undan, och Gomer begaf sig
åtföljd af väpnaren till den bestämda mötesplatsen, en stor
sten vid stranden.
Här aftog han sin hatt, som han lade vid en enbuske
sägande: »Så länge denna buske grönskar, lefver äfven
jag», hvarpå han störtade sig i den på vågen väntande
Antas famn.
Den förtviflade väpnaren sprang längs stranden ut på
en stor stenhäll alltjämt, ehuru naturligtvis förgäfves,
ropande och kallande sin herre tillbaka, hvarför denna häll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
