Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN MEDELTIDENS KUNGAÖ.
177
Gilbertil lät narra sig, men nu fastnade äfven den handen
vid runkafvelns andra ända.
»Bryt sönder den med fotterna!» ropade Kettil.
Gilbertil frestade det, men äfven fotterna fastnade vid den
förtrollade stafven.
»Nu har du intet annat att göra», skrek Kettil där
uppifrån, »än att bita dig lös med tänderna.»
Äfven detta försökte Gilbertil, men fastnade jämmerligen
äfven med tänderna.
Medan han så låg bunden som ett stort bylte, nedkastade
Kettil en oxhud, sjungande:
Af denna du får
plocka ett hår
hvart hundrade år,
och sedan du hunnit afplocka den
får du börja att gräfva igen.
Men ännu i dag ser man vid den klippiga stranden ett
djupt hål, där Gilbertil började gräfva, och vid Kumlaby
Norregård ligger djupt nere i ett sumphål Gilbertil bunden
af runornas makt, om sägnen talar sanning.
Ej långt från Gilbertils sagoomsusade håla står Näs gamla
ruin. Knappt märkbar är den för andra än dem, som känna
platsen eller komma från sjösidan, så långt har förintelsen
redan gått.
Och dock, gamla Näs, är du törhända denna ös
märkligaste minne. Hänförande ligger du, högt öfver sjöns
glitter-stänkta vågor, lik en gammal örn sitter du uppflugen på
den höga udden bland klippor och ras och blickar ut öfver
de strålande vidderna. I kristallklart vatten speglar du dina
sekelgamla murar, grå som hedenhös, födda i historiens
morgon. Mycket är ej kvar af dig, gamla gengångare, knappt
kan man skönja, att mänskliga armar fogat stenarna samman,
men bister står du ännu och hård midt i tidens stormar.
Dock är du redan dömd, du skall drunkna i Vättern,
kungaborg, nästa generation skall ej mera se dig. Hvarje dag,
som går, hvarje timme, som sjunker i förintelsen, hvarje våg,
som svallar mot din vacklande fot, bryter bit efter bit ur
Svenska Turistföreningens Årsskrift, 1906.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
