Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MULTRÅBERGET OCH DESS OMGIFNINGAR. 51
vore lika kärt, som det var för dem, hvilka under tidigare
åldrar slitit, blödt och dött för hem och fädernebygd, blott
ännu runosångarens ord funne sin rätta anklang i hjärtana:
Lyssna till den granens susning,
vid hvars rot ditt bo är fast.
Hemmets torfva grönskar skärast,
hemmets land är för vårt hjärta kärast.
I bergets nordlutning, dit stigen leder, är skogen ännu
ställvis tät och reslig som en rest af den gamla skogen,
som vi nu mest känna från sagorna.
Höga och rakstammiga stå där furorna med sina vida,
sammanflätade kronor och granarna med sina smäckra, skyhöga
spiror. Det är som förtäljdes dig ibland dem något om den
gamla tiden, och en stämning på samma gång af högtidligt
allvar och djup hemlighetsfullhet kommer öfver dig, där du
går fram öfver det mjuka, fina mosstäcket under dem.
Rik på intryck, kanske ock med ökad kärlek till ditt
vackra land skall du från din vandring vända åter dit ned
till bygden. Lättast sker detta på skogsvägen väster om
berget, inpå hvilken bergsstigen leder oss.
Då vi komma dit ned, skall du säkerligen än en gång
vilja betrakta vårt berg. Du skali blicka upp i bergjättens
skrofliga, mot solen vända anlete — det kala stupet — med
den gröna kransen af fur och gran omkring och ravinen
liksom till haka. Du skall kanske fa lust att på stigen från
prästgårdshagen klättra dit upp under stupan. Det är roligast,
tycka barnen. Där lockar det som till äfventyr, och där
refvar sig linnéan i mossan kring sten och stock och mättar
luften med sin fina anisdoft.
Berget är för oss, som bo därunder, som en kär, trofast
skyddande vän i solig som kulen dag. Det skrämmer icke,
som somliga mena.
Hvilka stämningar skänker icke äfven själfva berget! När
dagern faller i lämplig belysning, bilda sig där mellan furornas
stammar och grenhvalf liksom mörka, djupa hålor — en
sådan kalla barnen »Tomtehålan», där de vänliga nissarna tros
bo. Och när i den mörka höstkvällen månen lyser däröfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
