Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN ONSALALANDET.
71
nas på de högsta skären kobbar och rösen — en sagobygd
är onsalalandet, ej endast för alla sina ännu lifskraftiga
sägner om Lars Gathenhjelm och fru Ingela, om gastar och
troll, men för hela den stämning, som hvilar däröfver.
Här på den långsluttande landthöjden reser sig den gamla
kyrkan med sitt tegeltak och sitt jämförelsevis nya torn af
trä. På berget bredvid stå de två stora kvarnarna, som
synas öfver hela halfön, Tullalätt och Tullalagom; särskildt
den första är som kvarn betraktad fulländad i stilen.
Kyrkogården, som på halländskt vis inhägnas af en bred
stengärdsgård, är stor och vid. Må man kalla Nordhallands
kustfolk vildt i lynnet och i många stycken okultiveradt;
säkert är, att i ett hänseende står en sann och vacker kultur
högre här än i andra bygder. Därom vittnar pieteten för
de döda, de vårdade grafvarna. Den som sett det hemska,
om ofattlig slöhet, ja råhet hos folket vittnande förfall, som
härskar t. ex. på mellansvenska kyrkogårdar, skall känna
sinneslättnad att se grafvar som dessa, finkrattade, prydda
med stora vackra snäckor, ofta med blommor i nätta vaser,
men aldrig med gamla rostiga ansjovisburkar, spräckta och
örlösa tvättvattenskannor och andra kasserade lerskrällen af
obeskriflig art. Man tycks tyvärr på många, alltför många
håll i Sverige — äfven i småstäderna — hysa den tanken,
att intet är så dåligt och fult, att det ej duger som
blomkärl på de dödas grafvar. Detta är ett sorgligt faktum. I
södra Sverige och sannolikt i västra också förstår man dock
förpliktelsen, som borde vara en hjärtesak för alla: vården
om den dödes minne, vården om hans sista hvilorum.
Här i Onsala väckte särskildt en gammal häll min lifliga
beundran; dess yta pryddes af ett härligt mejsladt linjeskepp af
Tromps och Juels typ, med flaggor och vimplar och fullt riggadt.
I kyrkans ena vägg är inmurad en annan sten: »Her
ne-den hviler hederlige oc vellerde man nu S(alig) hos Heren
Her Age Agesen fordom sogneprest her i Onsala i 48 aar
oc prost öfwer Fiere oc Vesre Hereder i 27 aar som S(alig)
hensof i Heren aar 1650 Gud gifve Hanem en S(alig)
Op-standelse».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
