Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
>FJORTON DAGARS SEMESTER.»
245
Men nu börjar solen dala bakom Norges horisont. Det
är icke rådligt dröja i sällskap med trollen, då mörkret faller
på. Om ock med blödande hjärta måste vi rycka oss lösa
från den härliga synen. Vi måste stiga ned i dalen till
mänskligheten och vår lilla fäbodstuga.
Men först läskade vi oss med de delikata hjortron, som
rikligen växte omkring en vattensamling, hvilken vi genast
döpte till hjortronsjön. Man bara lade sig ned och åt,
sålunda njutande hvila och hjortron i ljuflig förening. Vi läto
genast kameran föreviga denna oas på fjällets topp.
Under nedstigandet från fjället hade vi blott en tanke,
densamma som Björnsons hjältinna i Daglannet fröjdar
publiken med, innan ridån går ned, »å, kaffe».! Aldrig förr ha
vi förstått, hur denna tanke kan bära en öfver både moras
och alla andra knotigheter, som möta en på fjällvägarna.
Men så är också kaffe i en säterstuga något non plus ultra.
Då vi alltså åter mötte vår kära stuga, utvecklades genast
en feberaktig verksamhet. En samlade ihop ett fång ved,
hvaraf det fanns ett rikligt förråd, en annan hämtade vatten
i fjällbäcken, medan den tredje andaktsfullt plockade ihop
kaffeutensilierna. När sedan elden muntert sprakade i den
öppna spiseln, »kajsa» puttrade och vi fått torra strumpor
på fotterna — våra enda skor lågo i krans på spisel hällen
— då hade vi det obeskrifligt godt. Och när gudadrycken
stark och doftande stod på bordet, kändes det lika
öfver-väldigande som en stor lycka.
Sedan folkade vi oss så bekvämt som möjligt omkring elden
med fotterna uppe på spiselkanten, tände våra cigarretter och
kände oss riktigt sälla, där vi halfdomnade och varma njöto
vårt otium cum dignitate, medan skymningen föll på.
Stilla gick månen upp öfver Hemfjället och sände sina
milda strålar öfver Millarsätern, öfver dalen och älfven, som
låg och drömde om sitt. Vi satte oss en stund ute på
trappan för att njuta. Blefvo indragna i den förtrollning, som
den stora tystnaden, månskenet och fjälljätten bakom oss
ut-öfvade. Det var en högtidsstund sådan man ej ofta
upp-lefver under lifvets mångahanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
