Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
ROSA ÅKERHIELM.
Isen, som om sommaren söker sig nedåt fjällsluttningen, har
rifvit upp marken och den ljung och det blåbärsris, som
hittat upp till Grundforsfjällets krön, har en hårdare tillvaro
än i Hemfjäliets mjukare natur. Och där borta står
gränsstenen mellan
Sverige och
Norge, högst
uppe på högsta
toppen, riks
roset nummer
125. Sockeln,
som består af
en stor kubisk
stensätt ning
var på norska
sidan
nedrasad och själfva
gränsstenen
nedstörtad. —
Jag tror det var isens framfart, jag tror det därför, att det
ensamma fjället nästan aldrig besökes af människor.
Gränsen är på själfva fjället osynlig, men uppe från toppen kan
man följa den nere i dalen, där en lång kalhuggen ränna
visar gränsskillnaden mellan Skandinaviens forna bröder.
Härlig är fjällvärlden här uppe, mångskiftande i skuggornas
och dagrarnas lek. Man vet inte, hvilket som är vackrast,
Fulufjällets lilas, Faxefjällets grågröna, eller norska fjällens
sammetsbruna ton. Man ser och ser på denna mäktiga
stolta gränsvakt, mot hvilken människor och människors verk
blir så smått, så smått. Och i ens inre genljuda
Sturzen-Bec-kers tänkvärda ord:
»Du, när ditt öra såras af dvärgakifvet,
när utaf stundens missljud störes ditt hopp,
stig på de fria höjderna af lifvet,
stig på din tankes Sulitelma opp.»
Gärna hade vi velat dväljas där uppe länge, men mörka
moln började hopa sig och ett oväder voro vi inte rustade
GADMUNDSHEDENS GAMLA GÅRD I TRANSTRAND.
Fot. af E. Åkerhielm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
