Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOT SVERIGES HÖGSTA TOPP. 293
tolk för sin herre, Kebnekaise, som en arg väktare vid
ingången till dennes stolta borg. Också har han förmått sätta
sådan skräck i de finnar och lappar, som någon gång komma
åt dessa trakter, att vanligen icke ens pengar kunna locka,
dem att sätta sin fot inom detta fjällområde.
På norra sidan om Tuolpagorni se vi en dal, som i
nordvästlig riktning går in mellan detta fjäll och Kebnetjåkkos
lågfjäll och längst in vidgar sig till en s. k. cirkusdal, den
östra Kebnekitteln. På södra sidan går den trånga
Signe-dalen, Signevagge, i rätt västlig riktning, skarpt markerad
i norr af Tuolpagornis, i söder af Signetjåkkos brant
stupande fjällsidor. Detta sistnämnda fjäll, i form af en
väldig jättekupol, är tydligen af ett mildare temperament än
dess argsinta granne i norr, om ock dess obestigliga sidor se
ganska respektingifvande ut. Söder om Signetjåkko går
ett dalföre i sydvästlig riktning, begränsadt i söder af
Skarta-tjåkkos jämnlöpande sluttning. Genom detta dalföre går
lapparnas stråkväg vid flyttningarna, hvilket vi kunna se af
den bitvis väl upptrampade stig, som leder dit.
Vår plan var att genom Signevagge söka komma fram
till någon af de tvärdalar, som från denna dal leda upp mot
Kebnekaises hufvudmassiv. Väl ruskade finnen, Henrik, på
hufvudet och mumlade något om »husvägg» och »få ’ten i
hufve», men när han fick klart för sig, att vi menade allvar,
blef han med ens medgörlig: vi skulle få gå hvilken väg vi
ville. Orsaken till denna förvånande brist på finsk envishet
förstodo vi först senare.
Det var vid i o-tiden på söndagsmorgonen den 29 juli,
som vi med en lätt packning, bestående af ett jökel tåg,
c:a 20 meter långt, stafvar med ståldubbar, stigjärn, två
fotografikameror och proviant för en dag pr man, bestående
till största delen af nötter, käx och torkad frukt, gåfvo oss af
från tältet med stortoppen som mål. Nere i dalen var hettan
nästan tropisk i den absoluta vindstillan, under en himmel,
hvaröfver några hvita »vackertvädersmoln» seglade, endast
då och då dämpande solens ymnigt flödande värmekälla.
Efter en timmes vandring i dalbottnen, hvarunder vi flitigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
