Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOT SVERIGES HÖGSTA TOPP. 295
jokken var sluttningen mindre brant, men så hal och jämn,
att man icke ens krypande kunnat hålla sig kvar.
Vi togo därför nästan rätt upp mot Tuolpagorni, där
klippväggen var mera brant, men erbjöd bättre fäste, om än de
vittrande klippstyckena icke alltid voro att lita på. Finge vi
blott vara i fred för ras, så skulle det nog gå. Här och
hvar erbjöd klippväggen meterbreda afsatser, där vi kunde
pusta ut och se ned öfver dalen. Som en svart liten prick
bland stenarna sågo vi Henrik, som ännu var kvar, där vi
lämnat honom. Förmodligen låg han och tittade med ett
visst intresse efter oss samt filosoferade öfver, hvad de
»förbannade turistan» kunde ha i fjällsidan att göra.
Berget blef emellertid allt brantare och svårare, ju högre
vi kommo; vi undveko
nu sorgfälligt att titta
ned. Vid ett tillfälle
blef situationen nästan
kritisk: den ene af oss
blef hängande i
klippväggen utan möjlighet
att komma vare sig
upp eller ned.
Lyckligtvis kunde den andre
från en ofvanför
liggande klippafsats räcka
honom en räddande
hand. Ändtligen voro
vi uppe på den mindre
brant sluttande stenur,
som betäcker
Tuolpa-gornis fot alldeles in
under dess lodräta
fjällsida. Här kunde vi fa
hvila och i lugn och
ro taga en öfverblick
öfver situationen. Den hade nu betydligt förändrat sig och
lyckligtvis till det bättre.
PARTI AF SIGNETjXKKOS SLUTTNING MOT
SIGNE-VAGGE. Fot. af Alfr. Wahlitedt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
