Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOT SVERIGES HÖGSTA TOPP.
309
I söder blir det svårare att med någon säkerhet
identifiera de resp. fjällen, dels på grund af solröken, dels på grund
af de oerhördt stora afstånden. På andra sidan
Signe-tjåkko se vi ett par mindre fjällberg, Unna Järta och Stuor
Järta, som vi hört våra finnar tala om såsom silfverförande.
Brytning af silfvermalm skulle äfven ha pågått där någon
tid. Bakom dem höjde Sångartjåkko och längre bort
Kallak-tjåkko sina spetsiga käglor mot skyn. Det stora,
samman-^yttrade fjällpartiet, som rätt i söder reste en hel skog af
hvassa taggar öfver de mellanliggande fjällen, bestämde vi
till Kårsotjåkko och Nieras. Men hvilka af alla de
oräkneliga topparna bort vid horisonten, som buro Sarjektjåkkos
och Sulitelmas stolta namn, var omöjligt att afgöra.
Under hela tiden, medan vi vistades på toppen, ungefär
en timme, rådde så godt som absolut vindstilla. Öfver oss
var himlen klar, i norr lågo på betydande höjd åskdigra
skyar, medan i öster regnmolnen gingo i höjd med och under
vår nivå. Temperaturen, som antagligen var något öfver
noll, när vi kommo upp, sjönk med solen och var några
grader under fryspunkten vid affärden.
I rikaste mått gaf oss denna stund uppe på toppen
ersättning för uppstigningens vedermödor. Den tunna, rena luften
hade jagat tröttheten ur kroppen, man erfor en känsla af
lugn och välbehag. Aldrig tröttnade ögat att glida öfver
vidder utan slut, att följa fjällkäglornas stolta linjer och leta
sig fram genom trånga dalgångar. Och öfver denna stelnade
värld låter solen flöda strömmar af ljus, värme och lif, ger
en bländande glans åt de närmaste snöfjällen, som
småningom mattas till svagaste rosa och låter de aflägsna fjällen
$ona bort i eterns blå. Genom den absoluta stillheten höres
då och då ett egendomligt sprödt rasslande ljud af något
snöras nere i jökelklyftorna.
Och detta land, som nu ligger för våra fötter, det är vårt
eget land, samma land som sköljes af Öresundets vågor,
samma land där slåttern nu går fram öfver gröna ängar och
alla de där hemma gå i sina dagliga sysslor, vårt eget
gamla Sverige. »Hell dig, du höga nord» kom som af sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
