Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stabula (lappkojor) fåfängt. Med honom kom ett folk, jag
visste ej, om det var man eller kvinna;, jag tror aldrig, att
Poeten så nätt afbildat en furia, som i eko denna bättre
henne repræsenterade, att man ej utan orsak måste tro, att
hon var kommen från Styx. Hon såg ut helt liten,
ansigtet var helt svartbrunt af rök, ögonen bruna, lysandes,
ögonbrynen svarta, håret helt becksvart, och omkring
hufvudet nedslaget, här på satt en röd, platt mössa, kjortelen
var grå, och i bröstet, som såg ut likt grodskinn, hängde
långa, slankande, bruna pattor, men messingmaljor
(prydnadsringar af messing) stodo omkring. Omkring sinus (lifvet)
hade hon en gördel, på föttren kängor. Jag blef rädd af
hennes första åskådande.»
Jag kan ej neka mig nöjet att anföra ännu ett exempel
på Linnés skrifsätt, äfven denna gång hämtadt från
Gotlandsresan. Det är det stycke som skildrar ressällskapets
farliga hemfärd.[1] »Wi stegom ombord Kl. 1/2 6 (på morgonen), med största fara kommo utur hamnen för en brännande siö,
hissade segel, wännerna stodo på landet med hwiftande hattar,
in til thes the förswunno utur wår åsyn, Carlsöarne stego
fram, Nordan wädret begynte pipa, Wågorna blefwo rasande.
Fartyget kastades emellan de brusande Böljor, Gothland
förswan, Cameraderna blefwo siö-siuke, Taklen begynte
springa, förtwiflan intog wåra hiertan, och wi befalte wår
sak i Guds händer. . . Siöfolket sprungo up i masten, sågo
på en gång Gothland och Öland, stora seglet togs neder,
Fåckan allena war tilräckelig, Öland i allas ögnesikte,
stormen saktade sig, Fartyget hamnade wid Böda kyrka och
wi prisade Gud, som oss frälst utur faran.»
Hur mästerligt, hur lefvande skildras ej här den äfventyrliga
färden, det är som ett kabeltelegram från en af de bästa,
moderna krigskorrespondenterna.
Hela hemligheten med Linnés ypperliga stil är nog, att
detta djupt poetiska snille ej sträfvade efter stil, allra minst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
