Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som varar, men värme åt kropp och ande och spänning på
nytt åt slaknade senor.
Så kröpo vi in för att sofva. Ett litet rundt tält, där knappt
en karl kunde ligga rak, skakadt af den isiga vinden som
om ett otal onda andar stridde för sin salighet, hvad ly och
lä kunde det väl bjuda åt fyra våta, frusna vandringsmän!
Dock slumrade vi stundtals, och stundom lågo vi och
lyssnade till huru Ole Sörensen Fagerlid han stönade, den äldste
och mest pröfvade ibland oss, han som hade varnat för
företaget. »Å, så mycke snö i fjälla, så mycke snö, bare snö,
oj, oj! Allra värsta tia i fjälle! Och herra som allri har gått
på skir! En kom inte fram utan skir.»
Herrn som aldrig hade gått på skidor, det var jag. Men
ett dygn hade jag nu gått på skidor i alla fall och hade
hunnit ett par mil i det närmaste. Uppför berg och utför
berg hade jag knogat och efter stupande slänter. Det var
nu ett under bara att jag förmått följa med. Låg en brant
utförsbacke för mig, ställde jag skidorna bredvid hvarandra, lade
kavajen hopviken öfver dem, satte mig själf ofvanpå och så bar
det i väg. Alltid gick det på något sätt den dagen, men sedan?
»Hur mår Ole?» frågade jag för att fa en paus i mannens
oväsen.
»Å, jag har så ondt för bryste, så ondt förbryste»,
svarades det.
Han hade haft en svår börda att draga på, stackars Ole.
Måtte vi bara fa hem honom med lifvet från detta öde land,
som sannerligen icke lämpar sig för långvarigare sjukvård.
Och efter morgonkaffet i den ljusa midnatten var Ole åter
kry och redo för färden. Men — hur är det fatt med mina
fötter? Är det olycksprofetian som går i uppfyllelse? De förmå
icke mera styra skidorna, det är jämt slut. Det blir ingen
fart ens vid ett försök till simpelt fösande i mina företrädares
spår. Nåväl, jag går utan skidorna, fast snön nu i
solstigningen är tung och mjuk, så att jag vid hvarje steg sjunker
ned öfver smalbenen.
Där borta i öster, öfver bergkolossen, som stänger för dalen,
står morgonhimlen blågrön, skimrande ljus. Rundtorn oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
