Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig på det djärfva företaget att bjuda Årsskriftens läsare ett
par bilder ffan Öland, i hopp att också en främling skall
kunna fatta intresse för vår ö.
Redan på afstånd tar sig ön ganska egendomlig ut. Då
man söder ifrån passerar Kalmar sund, har man god tid att
iakttaga den släta, jämna strandremsan med dess många små
åkerfält i olika färger, påminnande om rutorna på ett
schackbräde. Det är den bördiga landsträckan nedanför västra
landborgen vi se, och själfva landborgen bildar horisonten —
en rak linje endast afbruten af en och annan väderkvarn, som
höjer sig öfver synranden och skarpt aftecknar sig mot den
klara luften. Landborgen blir allt brantare, alltmera
skog-beväxt, och där framme midt i en tät grönska skymtar
Borgholms slott, Sveriges troligen vackraste slottsruin.
Vi stiga af båten i Borgholm och vandra uppför stadens
knaggliga gator, där gräset spirar upp mellan stenarna. Nog
märks det att vi kommit till en badort, alla de moderna
sommarvillorna vittna därom; men det är ej badorten utan
Öland vi ämna besöka. Slottet är vårt närmaste mål. Vägen
dit upp går mellan täta hagtornshäckar, där näktergalen hela
försommaren slår sina drillar, genom en nästan tropiskt yppig
vegetation. Murgrönan klänger uppför trädens stammar,
kronorna bilda ett tak så tätt, att knappast en solstråle kan
sila sig igenom. Framför oss höjer sig landborgen helt och
hållet betäckt af kraftiga almar med nästan ogenomtränglig
grönska. Det är knogigt nog att ta sig uppför branten,
hvars vittrade röda kalksten nästan döljes af ormbunkar och
träd. Men ändtligen äro vi uppe, och som med ett trollslag
utbreder sig det vida alfvaret för våra blickar. Ögat famnar
väldiga vidder. Där framme höjer sig slottet, ensamt och
vördnadsbjudande vid randen af den stora öde slätten, men
för öfrigt — inga hus, inga träd, ingenting som skymmer
utsikten eller stör tystnaden. Ingenting? Jo, högt uppe i luften
ljuda lärkornas jublande drillar; icke en- eller två-, nej
hundra-stämmig klingar sången ner till oss. Vi supa in den starka,
rena och dock så lätta luften, mättad med backtimjans doft.
Bröstet vidgar sig och vi dricka hälsa i djupa drag. Och vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
